”Du ser inte jättestor ut. Med kläderna på.”

Hon menade inget illa, min nya lymfterapeut. Men hade jag varit mer sårbar, mer oaccepterande gällande min kroppsform, hade jag nog gått därifrån med förvärrade kroppskomplex. Kanske med en oförmåga att klä av mig inför en partner. Eller i simhallen för den delen (som hon ju rekommenderade jag skulle besöka…).

Jag förstår att säkert väldigt, väldigt många med lipödem, eller tja, många med kroppar helt enkelt, har problem med sitt utseende och känner osäkerhet av att behöva klä av sig. Speciellt inför en okänd människa som lymfterapeuten. Säkert är hon van vid att behöva peppa. Och inte alla är finslipade ordbrukare – så då kan det lätt bli värre, inte bättre.

Så från början var jag väldigt öppen med att jag inte är blyg, då hon ursäktande bad mig klä av mig så hon kunde avgöra lipödemets utbredning. Hon visade att dörren var låst och var väldigt mån om att säga att då hon tog foto av kroppen att inte mitt ansikte syntes. Jag upprepade några gånger att jag inte är blyg. ”Jag accepterar nog att det här är läget nu. Jag är här på grund av hälsomässiga skäl, smärta och orörlighet, inte utseende.” Jag sade till och med att jag är halvnaken på bloggen med jämna mellanrum.

Men hon verkade inte registrera detta utan körde på med något som verkade vara ett antagande att alla som är så här stora, eller har lipödem, också har otroligt dålig självkänsla.

Samma sak då det var på tal om gym – som jag sade att jag gärna skulle besöka med en tränare som är kunnig på lipödem och överrörlighet – men att jag inte har råd, jag är urfattig, och att det varit tungt med sociala situationer pga utbrändhet och panikångest. Hon sade med sirapslen röst att ”Jaa, det är ju nog så lätt att man jämför sig.” Och jag upprepade att det inte handlar om det – jag bryr mig inte om hur andra ser ut eller vad de klarar av i gymmet. Det är bara att jag är fattig och är överkänslig pga utbrändhet.

Ungefär samma utbyte gällande den där simhallen. Jag sade att jag vill gå, men har haft problem med mina fobier etc senaste åren. ”Jaa, det är ju nog så lätt att man jämför sig.” Ja, kanske är det lätt – men det är INTE självklart.

Det var när vårt första möte och behandling var över som hon, då jag klädde på mig, ännu kände sig tvungen att säga: ”Du behöver inte tro att du ser jättestor ut. Med kläderna på. Det är ju först då du klär av dig som man ser…” Och meningen dog ut. Ja, ser vad?

Såhär är det; om man antar att någon känner sig stor (ful, fel…) och säger att hen inte behöver göra det så reflekterar det ens egen syn på den människan, mer än den människans egen syn på sig själv.

Det är väl klart att jag inte är nöjd med min kropp just nu. Den är sjuk, har svårt att röra sig, och jag har inte kontroll över den eller vikten pga lipödemet. Men jag går inte runt och gömmer mig, jag är inte rädd att klä av mig, jag vill inte behandla lipödemet pga någon annans syn på mig. Och trots att jag upprepade det på flera olika sätt så kom den här lymfterapeuten inte ifrån det manus hon verkade van att läsa från. Endera pga sina egna tankar om storleken på min kropp, eller pga erfarenheten av så många andra som har problem med självkänslan.

Jag önskar väl mer av de som arbetar inom vården. Att bättre lyssna på patienterna. Att verkligen kunna ta till sig. Och att akta sina ord.

Jag funderar på att visa detta åt lymfterapeuten för jag fick ju inte sagt allt detta där i mötet, så chockad över att vad jag sa inte gick hem. Och så chockad över att hon faktiskt sa att jag inte ser jättestor ut. Med kläderna på.

PS. Hon får definitiva pluspoäng för att hon kände till lipödem och för att hon var chockad över att fysiatern (som hon kände till, arbetar på samma sjukhus) sagt till mig att något sånt inte finns.