Lila har aldrig varit min färg. Men nu dyker den upp på tavlor, på kläder, och i trädgården. Allium, lupiner, syrener och nävor riktigt lyser av lila – och jag njuter.
Det är svårt att inte greppa kameran varje gång jag kikar ut genom fönstret.
Lupinerna har fullkomligt tagit över åkern till söder. Inte mig emot.
Min veckogamla syrenbukett börjar sloka rejält. Men doften som når mig då jag sitter på datorn gör mig så lyrisk att jag inte ids slänga den. Inte riktigt ännu.
Fåglar har jag inte heller brytt mig i förut. Inte riktigt. Men sedan koltrasten började besöka mig, och blev lite som en själskompanjon, har dessa bevingade varelser blivit mer intressanta. Bofinkar och grönsiskor surrar på konstant, och håller till i de tre holkarna på uthuset. Men detta torde väl vara en mycket liten domherre?
Lämna ett svar