Det finns en gräns hur länge man kan gråta innan hela kroppen gör ont, och hjärtat ligger i så många bitar att man inte ens orkar tänka på att ta fram sopborsten.
Jag tänkte ikväll att nu måste jag göra något vackert av sorgen, annars dör jag. Jag försökte skriva, men det gick inte. Det finns inte ännu ord för detta.
Så jag gick ut en liten stund i solnedgången. Det doftade så gott att jag nästan började gråta igen. Tänk all skönhet världen rymmer. Och tänk all kärlek.
Det är värt att gråta för allt detta. Skönheten. Kärleken. Och Sorgen.
Den här andra bilden tog jag igår på natten. Blomsterprakten överröstade sorgen så pass att jag var tvungen att gå ut då också. Göra något vackert av sorgen.
Det är inte lätt. Men det är livsviktigt.
Lämna ett svar