Av någon anledning hade jag inte tänkt bli alldeles för personlig här på bloggen. Jag är redan så naken i mina böcker och i mina tavlor. Men å andra sidan har jag sagt att jag ska vara sann, också här.
Jag går igenom mitt livs största sorg just nu. Jag har varit tvungen att ta avstånd till den människa jag älskar mest här i världen, någon jag älskat genom många tidigare liv. En kärlek som sträcker sig över tid och rum, större än vad lilla hjärtat ens kan försöka klä i ord.
Att jag klarar av att sitta här och skriva är ett under. Men som jag skrev igår, det finns en gräns för hur länge man kan gråta. I alla fall i ett sträck. Jag tror jag kommer att gråta länge. Just nu känns det som att jag kommer att gråta för evigt. Men vi ska tro det blir bättre med tiden.
En vän påminde mig om en sanning igår, en sanning jag länge burit med mig, men som tåls att upprepas. Om att våga känna känslan. Många spirituella ledare och självhjälpsgurun påstår att man ska förändra sina känslor för att nå den ultimata lyckan. Men jag tror inte detta är sant. Man ska våga känna känslan – och då kommer den också att förändras av sig själv. Det är känslans natur.
Nu kastar jag mig in i sorgen. Känner hur det är tungt att andas, hela kroppen krampar, jag känner mig yr och utmattad, en känsla av att falla ut i tomma intet, en känsla av att dö. Total hopplöshet och sorg. Som att jag gett bort det vackraste jag någonsin upplevt. För att överleva. Och ändå – det känns som att dö.
Jag önskar jag kunde visualisera denna sorg. Men det skulle nog se brutalt ut. Istället delar jag med mig av ett foto från förra sommaren. En av de vackraste nätterna. Då morgonen pockade på och jag till fullo kunde omfamna hur stor vår kärlek är. För den ”är” och den är ”vår”, trots allt. Den omvälver detta livet i sin framfart, och vi kan inte stoppa den, säga farväl till den, bryta den. Den är vad den är, och jag är trots allt väldigt tacksam att jag fått uppleva den.
Trots att det känns som att dö.
Lämna ett svar