Det fanns en sommarnatt som jag trodde skulle göra resten av sommaren värt det. All utbrändhet, depression, trötthet. En sommarnatt som väckte mig. Men så förändras världen återigen. The ever so elusive bottom. Man kan alltid slinka lite längre ner i träskbottnen. Nu känns allt så förgäves.
Vackert var det, trots allt. Något att minnas, för alltid.
Lämna ett svar