Lycka?

Lycka är ett svårt ämne. Likväl något jag funderar på dagligen nu.

Jag har i stort sett alltid, i alla fall senaste åren, kunnat säga att jag är lycklig. Även då jag mått dåligt, rentav varit deprimerad, så har jag kunnat känna tacksamhet och uppskattning för livet, både det goda och det dåliga. Jag är en väldigt känslig människa, ibland är känslorna överväldigande, även de ledsamma, men jag har alltid varit tacksam och sett det som en gåva. Hellre känna mycket, än inget alls.

Men för några dagar sedan tog jag orden ”jag är olycklig” i min mun, kanske för första gången. Det var obekvämt, och gjorde ont, men kändes sant. Jag kan nog känna tacksamhet och uppskattning för livet och dess lärdomar, jag kan stundvis njuta och vara glad. Men de stunderna känns så få just nu, och de andra, tunga, ledsamma stunderna så många. Jag måste frambringa all min styrka för att kunna le, vara social, och för stunden glömma, bara vara. Det gör mig trött och ännu mera ledsen i dagar efteråt. Lyckan känns tung, och inte alldeles äkta, inte ens i de glada stunderna. Jag känner mig aningen död inuti.

Envar sin egen lyckas smed, heter det ju. Och jag vet att bara jag kan ändra på detta. Men det är inte alldeles lätt. Även om jag vet att livet är en otrolig gåva, och att min själ valt just den här vägen, i detta livet, så känns det just nu alldeles värdelöst och hopplöst.

Jag antar att jag ändå hoppas att tiden ska ändra på detta. Eller inte tiden i sig själv, men att tiden jag har att förfoga över ändå hjälper mig bearbeta allt det onda inuti, kanske gör det lättare att le och njuta, så småningom.

”I awaken only to die again” är en mening från en älskad tv-serie. Så passande just nu. Vi lever många liv i detta livet också, och varje dag känns som ett liv just nu. Ibland orkar jag försöka göra dagens liv värdefullt, med nya upplevelser eller bara gott sällskap. Men då kvällen kommer känns det som att jag dör igen, förgäves.

Denna olycka, om vi ska kalla den så, är en kombination av utbrändheten och depressionen, möjligtvis bråkande hormonnivåer som ännu ska undersökas, men också själsliga erfarenheter från detta livet och tidigare, som lämnat ärr i mig som nu kliar och blöder, än en gång.
Mitt i det att jag upplevde tyngsta depressionen på många år, kanske någonsin, så tog jag ju dessutom avsked av min bästa vän. Det väger just nu tyngst av allt. Det känns som att jag tagit avsked av det enda som verkligen fick mig att känna lycka, mitt i mörkret, och jag ångrar mitt beslut bittert.

Och nu är jag olycklig. Stundvis i alla fall. Alldeles för ofta. Men jag är här, jag finns fortfarande, andas, lever. Ett nytt liv varje dag. Jag försöker vara tacksam också för min olycka. Det är lärorikt, det är en gåva. Även om jag inte skulle önska detta åt någon. Men jag har valt detta av någon orsak, och jag hoppas det leder mig till det vi alla önskar. Kärlek.

Det är det jag tror att lycka är. Kärlek, i någon form, i alla former.

Jag älskar. Intensivt, hela tiden. Men just nu känns det som att jag är blind för den, kärleken. Jag ser inte meningen, får inte grepp om alltet, förstår, vill eller kan ingenting. Just nu alltså, just idag.

Men imorgon ett nytt liv. Vi hörs.