Jag skrev i något tidigare inlägg att jag kanske en dag skulle ta upp temat healing ytterligare. Jag vet inte om det blir det här inlägget direkt, men eftersom jag just nu på ett personligt plan arbetar med tidigare liv tänkte jag trots allt skriva lite om sådant ”flum” som är min vardag.
Jag är en väldigt spirituell människa, men har inget behov av att predika åt någon. Jag pratar väldigt gärna om själsliga saker med nära och kära, men att ”sprida budskapet” är inte direkt något jag anser mig behöva göra. Dock så kan jag ju kort beskriva vad detta spirituella är för mig.
Jag har av flera medium fått höra att jag är medial, och har gåvor då det gäller det spirituella. Detta är jag fullt medveten om. Men min medialitet med allt vad det innebär är inget jag arbetar aktivt med – jag har inte gått workshops, utbildningar eller haft någon personlig ”guru”. Dels för att jag har svårt att ta till mig någon annans ”lärdomar”, dels för att mina gåvor till viss del skrämmer mig, och framförallt kanske för att jag vet att mina gåvor kommer till mig då jag är redo. Det är inget som måste tvingas fram.
Jag har alltid haft drömmar. Nattliga alltså. Starka, sådana jag minns, ibland i åratal efteråt, ibland till och med väldigt konkreta sanndrömmar (men oftast då om små detaljer som inte egentligen spelar roll; som att någon ska få glasögon eller annat mer eller mindre ointressant). Jag har inte lärt mig styra mina drömmar ännu, eller kunnigt tolka dem – inte förrän något inträffar som förklarar drömmen i efterhand.
Oftast ser jag mina drömmar som en stor gåva. Jag kan få åka på astralresor och träffa människor jag älskar, jag kan få känna starkt och uppleva sådan kärlek jag inte får i det vakna livet, och ibland också ta itu med mindre roliga känslor. Ibland ser jag det dock lite som en förbannelse – då jag inte får vila på natten, utan det är idel upplevelser hit och dit som lämnar mig aningen skakad dagen efter, eller flera dagar efteråt. Ibland kan jag minnas en dröm flera år efteråt – och känslan får det fortfarande att göra ont. Det är intressant och omvälvande.
Healing är något jag bekantat mig med senaste åren. Jag följer ingen praxis utan har samlat på mig olika tolkningar och tekniker från olika håll – men gör helt och hållet på mitt eget sätt, så som det känns rätt inifrån.
Jag tillåter mig själv att vara en kanal för kärleken, ljuset, kraften, Gud eller vad du nu vill kalla det, och kan på så sätt hjälpa andra, och mig själv. Det är svårast för mig att heala mig själv, jag sätter upp egna blockeringar, men då jag healar andra känner jag mig som en helt öppen kanal.
Jag använder mina händer för att känna in folks chakran, känner var det finns blockeringar eller problem, och kanaliserar ljus och harmoni för att öppna upp och få deras egna kroppar och själar att hela sig själva. Det är en form av assisterad självhjälp, jag kan agera katalysator, men gör inget själv egentligen. Allt kommer inifrån dem själva, och från alltet runtomkring oss.
Jag healar oftast utan att sätta händerna direkt på personen i fråga, men jag har också utvecklat en egen kombination av healing och beröringsterapi. Jag använder ofta också kristaller som jag anser har en kraft i sig, men som också förstärker kanaliseringen och kan agera kraftigt direkt på chakrorna där kristallerna är placerade.
Men det där med medialitet… Det förknippas ju oftast med att man kan spå framtiden, eller kommunicera med andar och se tidigare liv. Kan jag det? kanske ni undrar.
Nja, är väl mitt mest ärliga svar. Det här är det jag är mest otränad inom. Då det gäller framtiden eller att hjälpa folk genom min medialitet, för att få svar på frågor och problem använder jag mig av runor, pendel eller kristaller. Tarot är något jag gärna skulle lära mig – men det kräver att jag hittar rätt kortpack. Jag är en väldigt visuell person och om jag inte hittar en kortpack med ett uttryck jag är bekväm med och kan tolka så går det nog inte.
Runor känns som något som kommer naturligt för mig – det sitter väl i mina rötter, kanske i mina tidigare liv. Jag drar enstaka runor som svar på frågor eller lägger ut en runläggning för att få en översikt. Jag tolkar de enskilda runorna, men ser oftast en helhetsbild som jag kan förmedla åt den som det berör.
Jag kan inte kommunicera med andar, även om jag haft ett fåtal upplevelser av ”närvaro”. Men kommunikation har jag inte åstadkommit direkt, bara medvetenhet. Däremot får jag ibland ”meddelanden”. Jag vet inte varifrån de kommer – de uttrycker sig som tankar, som inte känns som mina egna. Oftast är det bara en kort ”tankegång” gällande någon och jag brukar förmedla det vidare så fort jag kan. Väldigt ofta får jag en ”huvudet-på-spiken”-reaktion. Som att jag meddelar att någon ska vara snäll med sin mor – och så får jag höra att de grälat dagen innan.
Tidigare liv är alltså det jag arbetar själv med nu. Jag har aldrig fått något konkret ur en regressionshypnos (ännu i alla fall), istället har tidigare liv börjat komma fram självmant för mig. Det är väl ytterligare en gåva som jag inte ännu helt förstår mig på.
Jag har redan ett par år kunnat känna igen personer ur min ”själsfamilj”. Sådana jag vandrat med här på jorden tidigare, så som min mamma, och ett par vänner. Jag har alltså inga direkta minnen, utan bara en vetskap om att vi varit i nära relationer också förut.
Men senaste halvåret har detta kommit till mig mer tydligt, speciellt sedan jag så smått börjat intressera mig för min egen släktled. Eller så blev jag intresserad för att jag började känna av tidigare liv – det är inte lätt att veta i vilken ordning sådant där sker.
Jag är säker på att jag levt i min egen släktled, kanske ett flertal gånger. Kanske för att utvecklas själsligt men också föra det genetiska arvet med mina lärdomar vidare. Det är nog därför jag också känner så stark dragning till just den här nejden – här där jag levat i århundraden.
På senaste tiden har jag känt känslor från tidigare liv, som har varit väldigt starka och svåra att separera från detta livet. För en person speciellt. Jag har bara ett enda visuellt minne, resten är känslointryck. Det tog ett tag innan jag började lära mig skala bort saker från detta livet, och hitta olika känslolager, vad som hör vart så att säga. Men gällande den där ena personen verkar jag ha hittat lagren av känslor. Att känna kärlek som spänner århundraden är ingen liten sak, och att identifiera vad som hör detta livet till är inte lätt. Men ganska hisnande och otroligt vackert.
Denna någon är också den enda jag i mitt vakna liv kunnat astralresa till. Själsbandet är väldigt starkt och jag har kunnat, nästan närsomhelst, ”känna in” var personen finns eller i vilket känslotillstånd denne befinner sig i. Detta är också både en gåva och en förbannelse. Det är som en radiokanal man kanske borde lära sig att vrida av ibland.
Jag vet också att många av mina rädslor, negativa tankar och sådant kommer från tidigare liv, det är verkligen inte bara idel kärlek. Och jag har fått den här gåvan att minnas för att kunna bearbeta dessa saker, förlåta gamla upplevelser och gå vidare. Låta min själ bli fri. Det är inte heller lätt.
Jag minns inte konkret ”dåliga” saker från tidigare liv, men då något kunnigt medium förmedlat bilder har jag kunnat känna vilka som är sanna, som påverkar mig ännu i detta livet, och kan då förstå de känslor jag känner i situationer just nu. Det är mycket ensamhet, övergivenhet, svek och så det där med halsen. Det att jag blev bränd på bål med krutpåsar runt halsen. Ojoj, det finns verkligen mycket där långt bakom som måste tas fram och förlåtas.
Jag köpte en bok om tidigare liv idag och ska kanske prova på en självledd regression ännu ikväll. Får se. Men jag kan ju också meddela att tidigare liv och prat om förfäder – det blir det gott om i min nya bok – förutom det sedvanliga tantsnusket. 🙂
Lämna ett svar