Det kändes som att jag skulle kvävas av sorgen här inne hos mig ikväll. Jag kontemplerade årets första dopp, men tanken kändes skrämmande.
Som tur var dök en vän in så jag fick en eskort med mig. Jag flöt omkring en stund medan vännen stod på stranden och pratade, och det kändes somrigt och nödvändigt. Trots att platsen påminde mig om förra sommarens första dopp. En helt annan upplevelse, med någon annan. Kärleksbitar, nattdopp, snälla blicken. Åh, känns som en livstid sedan.
Jag balanserade slarvigt några stenar, njöt av svanarnas avlägsna sällskap, och tänkte att en dag till passerat.
Och äntligen blommar favoriten; pionen.
Unknown
Så vackert… Känner med dig och med smärtan. Känner nästan igen orden, som vore de mina fast för några år sedan. Eller när jag tänker på det, kanske fortfarande. Går den någonsin bort, smärtan? Det verkar inte så! Även om tankarna förändras, minnena och känslorna ändrar form och färg och intensitet så kan man alltid komma tillbaka till dem. Om man vill.
Men oftast vill jag inte, och då är livet rätt gött och otroligt härligt! 🙂 Den dagen kommer, också för dig, det är jag viss om.
Många kramar <3