LAFO

Mitt hjärta är ännu tyngre nu. Jag är sårad och ledsen. Men jag har valt att förtränga de hiskeligt tunga känslorna och åka iväg till Pargas och älskade syster Anna och hennes Set. Det är en kort visit, men ack så nödvändig.

Jag har inte tillgång till Photoshop, så själva Pargas-inlägget kommer en annan dag. Men jag tänkte prata kort om Lafo – Lappfjärds folkhögskola, eller Axxell – Lappfjärds folkhögskola som det väl heter idag.

Jag lyssnade, som sig bör, på Anna Phoenix-skivan For one and all på vägen söderut. Skivan som ju är inspelad vid Lafo, då syster gick där, 2011. Det väckte så många minnen och känslor att jag var tvungen att nostalgisvänga in till Lappfjärd. För att se skolan igen, och ge Kalle Teir, och en pargesisk bekant, ett par kramar. Andas lite Lafo, liksom.

Då jag gick sista året på film- och tv-produktion på Novia (RIP filmlinjen!) så kombinerade jag mina studier med musikproduktionslinjen vid Lafo. Jag pendlade alltså ändå från Jakobstad till Lappfjärd varje vecka, för att tillbringa två dagar vid den vackra folkhögskolan med den fantastiska gemenskapen.

Jag inser nu att detta är sex år sedan. Det kunde lika gärna ha varit igår, eller ett tidigare liv. Tiden känns väldigt relativ då jag ser tillbaka på Lafo-tiden, och på vem jag var då.

Trots att jag bara tillbringade två dagar i veckan på Lafo, och kanske inte fick ta del av den allra intensivaste gemenskapen, så är minnena från Lafo i stort sett enbart positiva, och viktiga. Alla jag känner som gått Lafo, inklusive syster och Set, bolagspartnern Niklas och många fler, ser Lafo som en fin tid och något stort, på något sätt.

Att studera musik, ljudteknik eller musikproduktion är ett livsprojekt. Man blir aldrig klar. Men jag skulle rekommendera Lafo åt nästan vemsomhelst som ett första steg på vägen. Lärarna är bra, Kalle Teir på ljudtekniklinjen är bland de bästa lärare man kan ha förresten, stället är vackert, studion fantastisk, och skapandet är i fokus. Med andra ord en fin grogrund för vilken aspirerande musikarbetare som helst.

Jag har förstått att det finns platser kvar nu dessutom, fast skolåret börjat. Så är det någon därute som saknar mening i livet eller är i behov av en utbildning så rekommenderar jag Lafo! Visst, som med allt så passar det inte alla, men man lär sig garanterat något där, och man lär ha roligt på vägen!

För mig är kanske något av det finaste just det att jag träffade Niklas där, som jag nu har Univocal Music tillsammans med. Vi kände varandra i dagis i Kronoby, men hade inte umgåtts på sisådär 15 år då vi plötsligt träffades igen. Och då vi var klara med Lafo så föddes Univocal Music.

Något som också kändes viktigt och fint var det faktum att jag kände att jag lärde mig något, men också bidrog, trots att jag inte spelade något instrument (vilket nog är välkommet också på produktionslinjen). Det var okej att jag ”bara” skrev texter och hade ett brinnande intresse för själva producerandet. Några fina verk blev det nog i schyssta samarbeten med andra studeranden, och såklart så var det ju fint att jag fick göra en del av mitt slutarbete till Novia genom musiken. Jag skrev alltså ett kortfilmsmanus som slutarbete, men gjorde även musik till filmen (som dock aldrig blev mer än ett manus+musik).

Det finns så många fina minnen; maten, musiken, nätterna… Mitt finaste minne är dock avslutningsdagen. Faktiskt.

Det hade varit fest kvällen innan, förstås. Jag hade erövrat en tom säng uppe på internatet över natten och vaknade tidigt på morgonen. Jag insåg att vi nog inte lämnat nedervåningen i särskilt gott skick, vi skulle bli tvungna att hastigt städa så det kunde bli avslutning. Suck. Jag släpade mig ner och fick till min stora förvåning och tacksamhet se att städerskorna gett oss en fin gåva – nämligen det att vårt festrådd var som bortblåst.  
Sedan hör jag musik någonstansifrån. En vacker saxofon spelar. Det regnar där ute men jag smyger ut på trappan för att kolla vad det är som händer. Där står ju läraren Olli Rantala (som numera arbetar annorstädes) i skydd från regnet i rökkoppen och spelar en lidelsefull saxofonmelodi.

Det var som i en film. En perfekt avslutning på ett vackert år. Det glömmer jag aldrig.

Tack Lafo. Vi ses!

PS. Här är en länk till mitt FB-album från avslutningsdagarna.