Idag fick jag Nya ÖB i min postlåda och jag känner att jag verkligen vill blogga om detta – för jag tycker tidningen är fin, saknad och välbehövd! Dessutom väckte den många minnen hos mig – minnen från min tid som journalist för Österbottningen, och sedan Österbottens Tidning.
I dagsläget är jag verkligt skeptisk till medievärlden, och jag vet att på framförallt internationellt håll så finns det korruption och agendor. Nyheterna vinklas, och det är svårt att veta när man läser ultimat sanning (vad det nu då är) eller vinklad sanning. Därför värnar jag om lokaljournalistiken!
Ja, jag sörjde då Österbottningen gick i graven, även om jag då fick fortsätta på Österbottens Tidning. Jag såg ju hur Karlebyredaktionen minskades, och då också innehållet från Karleby och Kronoby. Men jag har också sörjt över de många, långa samarbetsförhandlingar som hållit på gällande ÖT. Det är som att lokaljournalistiken, framförallt det grävande journalistiken, matas av från alla håll och kanter. Och allt mindre tid och resurser finns för att vi ska få ärliga nyheter redogjorda för oss av människor som finns här mitt ibland oss. Som värnar om oss, precis som vi värnar om nyheterna.
Jag är glad över att ÖT-journalisterna fortsätter att kämpa för att göra en bra tidning. Men den är Jakobstadsbaserad på så många plan, att jag ju också blev väldigt glad då jag fick höra om Nya ÖB.
Jag hoppas Karleby och Kronoby nu får de nyheter och de intressanta artiklar de saknat! Och jag ber om ursäkt för att jag inte prenumererar – ännu. Jag har inte haft råd att konsumera nyheter på det sättet på väldigt länge. Jag kämpar för att få mat på bordet och kan inte prioritera en prenumeration. Men jag ger mitt stöd på det sätt jag kan, och jag vill på alla sätt säga att detta är en underbar sak för vår nejd!
Men nostalgitrippen då? Tja, min journalistiska bana inleddes för cirka 10 år sedan då jag anlände som sommarfågel till gamla ÖB. Fyra somrar blev det på ÖB och ÖT, jag sommarfåglade mig igenom övergången relativt smidigt.
Som sommarvikarie är man ju definitivt en allmänreporter, och jag önskar jag kunde minnas, och redogöra för alla diverse artiklar jag skrivit, människor jag mött, och platser jag besökt. Men minnet är för dåligt, och detta forum för litet. Men några saker sticker ju förstås ut.
Som första sommaren. Jag skulle bevaka Provinssi Rock. Jag är tacksam för att redaktionen alltid understödde min kulturjournalistik – det var ju ändå det jag var bäst på. Och jag fick lov att bevaka Provinssi Rock, vilket jag också gjorde något år senare. Men denna första gång minns jag väl eftersom jag råkade köra i diket på väg till tåget. Det är enda gången jag lagt bilen i diket, och som tur gick det bra. Jag blev bara chockad, och aningen generad.
Men jag var ju tvungen att hastigt ha min mamma att köra mig till redaktionen efter en kamera och så vidare till tåget. Tiden var knapp. Bilen lämnade jag åt sitt öde för tillfället. Trodde jag.
På tåget får jag samtal av polisen. Polisen som naturligtvis ville ha fast mig för rattfylla. Samtalet bröts ett par gånger på grund av tågresan, och jag antar de trodde jag försökte komma undan riktigt ordentligt. Men eftersom både jag och mamma (som stod som ägare till bilen) bedyrade min oskuld, och erkände mitt dumma misstag, så blev det inga påföljder.
Dock så kom det ju in en notis till tidningen från polisen. Så nästa dag stod det väl i ”min egen” tidning om bilen i diket på Riks-13. En del skratt och blickar fick jag nog möta på redaktionen efter den helgen.
Jag minns också stressen då man stod som ensam reporter på helgerna. Jag tror mitt rekord är nio artiklar och notiser på en lördag. Varav fem eller sex krävde att jag befann mig på plats ute i nejden. Det fick nog allt svetten att nalkas, men jag minns inte vad exakt det var jag gjorde den dagen. I Öja var jag i alla fall en sväng, och åt fisksoppa på Bryggan.
Och mitt kanske varmaste minne är då jag fick hatbrev! Tyvärr hittar jag dem inte nu längre – men åh, vilken fröjd!
Jag skulle göra en artikel om ett skriftskolläger. Och ateist som jag var då valde jag ju att fråga ungdomarna varför de valt att gå i skriftskolan (själv hade jag ju valt att inte gå). De svarade ärligt, och jag skrev ärligt. ”För att få pengar”, ”för att jag får en mopo”, ”jag måste”… Jag hade ju visserligen gissat att svaren skulle låta så, men jag var förvånad över hur många som faktiskt vågade säga det.
Så till artikeln skrev jag också en helt personlig kolumn. Om hur jag då såg på den kristna tron, och på skriftskolan i sig själv.
Därav hatbreven. Hoten att någon skulle avbryta prenumerationen för att redaktionen tillåter sådant i tidningen. Och insändarna! Jag som skulle bli Jesu brud, bli räddad, och så vidare. Jag skrattade gott de dagarna, och var evinnerligt tacksam att både chefredaktör och nyhetschef stod bakom mig. Tacka vet jag det fria ordet!
Jag minns också att det var just den kolumnen som gav mig ett sms dagen efter från en kär kollega. ”Din kolumn var det bästa jag någonsin läst i ÖB!”. Var det inte så du skrev, Niklas? 🙂 Det värmde mitt hjärta det också.
Nåväl, det var fyra fina somrar, och också frilansen jag gjorde sporadiskt efteråt var lärorikt. Jag tror inte jag sett så mycket av nejden hade det inte varit för journalistjobbet. Inte utmanat min finska, eller min folkskygghet, utan push från redaktionen. Och definitivt inte hamnat ut i skog och mark och dyblöt mossa helt oförberedd med fina sommarskorna på en svettig rundtur bland Nedervetilskogarnas sevärdheter.
Tack alla ni som var med mig på den resan! Och lycka till alla ni som arbetar med Nya ÖB och dess resa!
Lämna ett svar