Arbete?

Jag följer väldigt få bloggar, men Jonna Jintons blogg läser jag ibland för hon är en verkligt duktig fotograf och konstnär. Häromdagen skrev hon ett väldigt viktigt inlägg om vad ett riktigt jobb är. Läs det gärna HÄR!

Hon säger det mesta som jag någongång tänkt eller stött på, så jag hoppas ni läser hennes inlägg. Det här är mera som ett tillägg.

Eftersom jag arbetar inom konst och kultur känns det som att jag väldigt ofta ifrågasätts om jag verkligen har ett ”riktigt” arbete. Jonna får kanske ofta höra att hon lever drömlivet utan stress och måsten – medan jag kanske inte så ofta hör just det där om drömlivet. Men jag har nog stött på människor som tror att jag ligger på soffan dagarna i ända.

Kanske en del av hela ifrågasättandet beror på att jag delvis levt på utkomststöd senaste åren – då lönen från mitt företag inte räckt till. Men det betyder inte att jag inte arbetar – det betyder bara att resultatet inte syns i så stora pengar att jag kan leva helt självständigt – ÄNNU.

Nu har jag ju varit sjukledig några månader och har levt på sjukdagpenning, och det skrämmer mig att jag snart ska hoppa in i arbetslivet igen. Men det hör inte hit.

Jag skrev om min syn på skulder och ekonomi HÄR! Men min syn på arbete då?

Sedan jag utexaminerades som medianom har jag arbetat som egenföretagare inom konst och kultur. Jag har arbetat som konstnär, fotograf, marknadsförare, producent, skribent, grafisk designer osv. Men alltså tyvärr inte till den grad att jag varit helt oberoende av hjälp utifrån.

Då jag för två år sedan första gången insåg att jag var utbränd försökte jag inte få officiellt sjukledigt (eftersom det är väldigt svårt att få för utbrändhet, och jag var fullständigt slut och orkade inte kämpa för det). Istället försökte jag arbeta lite mindre och släppa pressen.

Av allt som har blivit sagt till mig gällande arbete så var det nog tyngst att höra det som en ”vän” sade åt mig då. ”Hur kan du vara utbränd då du är arbetslös!?”

Jag blev fullständigt chockad. Det kom från någon som helt klart visste att jag var egenföretagare – men i hennes ögon arbetade jag inte. Det tog i hjärtat.

Jag hade ju blivit utbränd just på grund av pressen att hela tiden vara min egen chef och värsta kritiker, att hela tiden behöva vara kreativ och skapa mitt eget arbete, och att ideligen kämpa för att få in lön från arbeten (vilket var särskilt svårt då jag gjorde arbeten åt människor som var mina vänner, och som fick för sig att jag inte borde få särskilt mycket betalt), och ha råd att betala för mat och hyra…

Och förstås rent personliga kriser. Jag försöker inte dölja att jag rent privat inte mådde bra – men arbete och ekonomi var nog stora orsaker till min utbrändhet. Eller – kanske min egen press och självkritik.

Under min sjukledighet har jag nog arbetat också. Men det är det arbetet som jag helst av allt vill göra – alltså att måla och skriva. Resultatet borde bli en bok som finns till försäljning innan jul. Det är ett arbete som tagit månader, och enormt intensivt tanke- och känsloarbete. Det ska inte förminskas till något som inte är ”riktigt”. Det är arbete – men det gör mig lycklig.

Jag må ha sålt slut första upplagan av förra boken – men jag har inte ännu lyft lön för den. Jag har knappt gått på plus alls ändå, då tryck är så dyrt, och det lilla plusset som kom har lagts på andra investeringar – som att trycka min konst.

Så inom konsten känns det som att man nog kan få pengarna att rulla omkring för att leda en vidare till fler möjligheter – men ännu har jag inte direkt kunnat lyfta en redig lön enbart från detta.
Glad är jag förståss för stipendiet jag fick, som också delvis fått mig att klara sommaren och sjukledigheten, och som har motiverat till att faktiskt få nya boken klar.

Jag måste erkänna att jag ofta själv kallar fotograferandet och marknadsföringen, hemsides- och logoprojekten för ”mitt riktiga arbete”. Eller så kan jag förklara det åt någon som bara bryr sig om vad jag drar in för lön. Att skriva och måla är ju ofta i sådana människors ögon en ”hobby”. MEN inne i mitt hjärta är konsten det jag lever för – den är varken arbete eller hobby – den är liksom självaste livskraften.

Jag tycker att det om något borde räknas som ”riktigt” och ”äkta” och ”fullvärdigt” – och jag hoppas att det leder till att jag en dag kan klara mig också ekonomiskt enbart på sådana arbeten som känns rätt i hjärtat.

Så – jag är alltså byråkratiskt och moraliskt sett en arbetande, om än utbränd och sjukledig, medborgare. Men jag kallar mig hellre människa. Riktig, äkta och fullvärdig, precis som jag är.

Jag är inte vad jag gör, jag är vad jag är. Jag är du, och alla andra.