Idag rensade jag ett par lådor fulla med gamla papper och dagböcker, hundratals sidor låttexter, dikter, noveller, små minneslappar och diverse skattesedlar och försäkringsspecifikationer. Ett par kilo fick jag slängt.
Men såklart fastnade jag i några dagböcker från tiden i Yrkesskolan. Och i skissblock från året efteråt. Det är tio år sedan, och mer.
Jag känner henne knappt, hon som då var Alex, och Amyndra. Hon som nu är Soulmama.
Hon mådde dåligt, hon blev behandlad illa – men hon älskade som jag. Känslorna fick råda, vilket innebar stor glädje, och stor sorg.
Jag tydde mönster i dagböckerna som jag fortfarande kämpar med, kämpar för att inte falla in i. Jag såg människor – framförallt män – eller kanske pojkar, då – som alla kom mig väldigt nära. Och som alla sedan lämnade mig. Vänner alltså. Stora, stora hjärtesorger. Förlorade bröder. Bröder som en gång grät mot min axel – som lät mig gråta – och som sedan tog avstånd. Och hur länge skyllde jag inte på mig själv efteråt?
Jag såg också pojkar som jag glömt – som i sättet de pratade, och intresserade mig – påminner om män jag nu har i mitt liv. Det ser jag inte som ett negativt mönster – det handlar inte om stora hjärtesorger – utan om något jag söker. Kanske jag en dag förstår.
Jag hittade också små lappar med citat. Ibland mina egna. Detta hade jag skrivit på en utriven sida ur ett reklamblad eller något sånt:
”Varje uppvaknande personligt. Kan ta längre än vår livstid. Och jag vill kunna leva och känna kärlek samtidigt som jag arbetar för och är förändring. Utan en kreativ kraft känner jag inte kärleken – kampen är inte tillräcklig. Kampen är lönlös om vi inte förstår att uppskatta, känna och använda den kropp och den värld vi har.”
Så med de orden tar jag an den här dagen, och fortsätter fundera på hur jag egentligen tänkte och kände förr, och vad det betyder för den jag är idag.
Lämna ett svar