PMDS – vi måste prata om det

De flesta som känner mig eller läser bloggen vet att jag lider av underfunktion i sköldkörteln och utbrändhet. Men eftersom varken medicin eller vila verkar ta bort alla symptomen av depression (som dessutom funnits i bilden redan innan) så undersöker vi som bäst om jag har en annan sjukdom också – nämligen PMDS (PMDD på engelska).

Jag är alltså inte diagnosticerad ännu, men jag anser ämnet vara väldigt viktigt – så jag beslöt att blogga om det för att helt enkelt sprida information.

Jag anser mig vara ganska beläst på många saker, speciellt kvinnokroppen och kvinnosjälen. Men PMDS hörde jag om först denna sommar. I ett sommarprat med Annika Norlin. Jag rekommenderar att ni lyssnar på det HÄR.

Men även om ni inte har möjlighet att lyssna så tänkte jag dra en del information själv.

De flesta vet vad PMS är. Pre-menstruellt syndrom. Väldigt ofta skämtas det om hur jobbiga kvinnor är då de har PMS, 1-3 dagar i månaden. Väldigt sällan pratas det om hur jobbigt det är för kvinnan själv. Depressiva tankar, trötthet, noll självkänsla. Känslan av att världen vore lite bättre om man inte fanns.

Nåväl. PMDS, Pre-menstruellt dysforiskt syndrom, är en hormonstörning som ger depressiva PMS-liknande symptom 1-3 VECKOR i månaden.

Ni kan läsa om sjukdomen HÄR, men jag sammanfattar också. Kvinnor med PMDS är biologiskt sett överkänsliga för nedrbytningsprodukterna i hormonerna som agerar i menscykeln. Det betyder att de har symptom från och med ägglossningen, symptomen blir mest markanta dagarna innan mensen, och de avtar då mensen kommer igång. För att sedan ställa till problem igen ett par veckor senare.

Biologiskt sett alltså. Symptomen är framförallt psykologiska, beteendemässiga, och kan ställa till i relationer, arbetslivet, och för en del kvinnor innebär det en sänkt livskvalitet.

Det heter att 3-8% av alla kvinnor lider av PMDS. Men faktum är att många antagligen går omkring med en felaktig depressions- eller manodepressions-diagnos då det egentligen handlar om en biologisk (och delvis behandlingsbar) sjukdom.

Det sägs att man ska ha åtminstone fem av dessa symptom, enligt cykeln jag nämnde ovan, för att problemet ska kunna klassas som PMDS. En del blodprov kan också ge svar.

• känslan av att vara intensivt olycklig
• svårighet att se framtiden som positiv
• värdelöshetskänslor
• överkänslighet om man blir avvisad eller kritiserad
• plötsliga attacker av sorgsenhet eller gråt utan uppenbar anledning
• påtaglig ängslighet eller spänningar – känsla av att vara nervös eller uppjagad
• varaktig och påtaglig ilska, irritation eller ökade konflikter med andra människor
• svårighet att umgås med andra människor
• intresseförlust för vardagliga aktiviteter, t ex arbete, skola eller vänner
• koncentrationssvårigheter
• ständig trötthetskänsla eller energilöshet
• ökad aptit eller tröstätande – särskilt salta eller söta livsmedel
• ökat sömnbehov eller sömnlöshet
• känsla av vanmakt eller kontrollöshet

Jag har i stort sett alla av dessa symptom. Och de verkar följa ett mönster. Därav mina misstankar om att det är detta som spökat sedan tonåren.

Ja, jag har haft orsak att må dåligt. Jag har varit mobbad. Jag har haft en dålig relation med min far. Och så vidare, och så vidare. Men det kommer dagar då jag inte kan kontrollera känslorna av självhat. Jag kan inte ”tänka mig ur” dem logiskt. Jag vet bättre – men mår ändå fruktansvärt dåligt.

Det finns hormonbehandlingar, och anti-depressiva medel som kan fungera. Jag kommer inte att prova dessa innan jag följt med mina symptom konkret en månad. Anti-depressiva kommer jag nog aldrig att prova, trots allt. Hellre lever jag på ”deltid”. Men med en diagnos vore det i alla fall lättare att förstå vad som händer med känslolivet ett par veckor i månaden.

Något som berörde mig mycket i wiki-artikeln är detta:
”Stöd från familjen och omgivningen är mycket viktigt. Det viktigaste är att visa förståelse för att kvinnan verkligen har en sjukdom, att hennes sätt att agera har en biologisk orsak. Många gånger lider kvinnan i efterhand av vad hon sagt och gjort. Detta i sin tur kan väcka både skam och skuld och dränera självkänslan. Det är vanligt att kvinnans partner upplever en stor hopplöshet under PMDD-perioderna eftersom man inte vet hur man ska hjälpa till. Det är till hjälp att anhöriga lär sig så mycket som möjligt om själva sjukdomen, dess orsaker och behandling.”

Det känns som att jag förlorat många människor i mitt liv på grund av hur jag betett mig, hur dåligt jag mått, hur mycket jag krävt av dem. Jag tar ansvar för att jag kanske inte alltid varit underbar. Att jag gjort misstag.

Men ifall jag får den här diagnosen kanske jag kan förlåta mig själv, i alla fall ta ett första steg.

Om du känner igen dig själv, eller någon i din närhet. Läs på och sök hjälp. Vi måste prata om det här!