För sisådär fem, sex år sedan var jag på en väns spelning vid en ungdomslokal i Sydösterbotten. Det var relativt folktomt, och golvet framför scenen var definitivt öde.
Så, unik som jag är, sätter jag mig mitt på golvet framför scenen och njuter av musiken. En kort stund senare sätter en avlägsen bekant sig ner bredvid mig.
Sedan dess har vi varit vänner. Den gången fick han mig att känna mig värdefull. Sedd. Unik.
Jag hoppas jag har kunnat ge honom detsamma åtminstone någon gång under dehär vänskapsåren.
I veckan fyllde han 30. Igår ordnades det överraskningsfest. Jag deltog den lilla stunden jag orkade – och jag påminde honom om hur värdefull han är för mig. Det är några år, men det kunde varit en livstid.
Stunder som den gången på tomma golvet med en nästan okänd, och igår på kalaset i mötet med en så självklar vän påminner mig om att jag ska vara tacksam för det jag har. Och att också jag är värdefull, precis som de jag älskar är värdefulla för mig. Precis som alla är värdefulla. Perfekta i sin imperfektion.
Idag har jag också fått känna mig värdefull. Och jag har kört nya vägar på platser inte långt bort. Närturism och närvaro. Härligt!
Lämna ett svar