Igår var det mycket som pågick inom mig, känslomässigt och själsligt. Jag hade ofrivilligt öppnat min ”kanal” och alldeles för mycket information strömmade in. Sådant jag inte kunde särskilja; vad är mitt och vad är någon annans?
Främst blev jag påverkad av någon som står mig nära, som jag har ett av de starkaste själabanden till. Det var idel brus i kanalen, jag mådde illa, det gick hårt i huvudet, och jag kunde inte stänga av.
Till slut bad jag en annan nära människa om motvikt. Jag visste inte vad jag ville eller behövde, men tänkte att lite sällskap, lugn och trygghet kunde räcka. Bara något annat än det som pågick inuti.
Men han kom med ett förslag som till synes inte är särskilt dramatiskt – men för mig var det nog det. Han frågade om vi skulle fara till en stuga i skogen och elda en brasa.
En stuga vi besökt för flera år sedan. En mysig stuga, i en vacker skog, men full av rätt dramatiska minnen för vår del.
För det första var det ju en STOR fråga för mig – på grund av alla mina rädslor. Att ta sig ut i skogen, nästan mitt i natten och mörkret, långt bort från hjälp om något skulle hända. Jag med mitt illamående och mina rädslor… Reptilhjärnan ropade: NEJ! FARA! FARA!
MEN… jag insåg att personen i fråga får mig att känna mig trygg. Jag insåg att det låter som exakt det jag behöver. Både en utmaning – men också en trygg landning i något stillsamt, tyst, subtilt.
Så jag sade JA.
Hela vägen då jag körde till stan satt jag och tänkte ”Stäng av, stäng av, stäng av…”. Och visst, kanalen tystnade försiktigt, och illamående släppte. Istället blev jag riktigt hungrig 🙂
Jag plockade upp vännen och vi körde längs slingriga vägar, för att sedan gå med ficklampor genom becksvart skog. Jag visste att han hittar till stugan i sömnen fast, så jag var inte rädd att gå vilse. Och vi landade i en stuga som inte alls kändes som att den var full av våra gamla minnen. Vi är nya nu.
Vi eldade brasa. Pratade lite. Åt lite. Och jag fann inte bara sällskap – utan just tryggheten och lugnet. Jag fick precis vad jag inte visste att jag behövde.
Jag är stolt över att jag vågade. Och att jag kunde vara spontan (även om nog ryggsäcken var rätt så välfylld trots den korta utflykten, bara för säkerhets skull). Och jag är stolt över att vi tog oss den stunden av trygghet och lugn tillsammans.
Lämna ett svar