Jag upplevde detta fenomen första gången ordentligt efter att min debutbok Kärleksbitar kom ut 2014. Man lever med något inom sig så länge, och lever sig in i något så fullständigt, att då man upplever födseln – att både föda, och födas – kommer både sorg och glädje som en våg över en.
Nu upplever jag detta starkt för varje tavla jag målar. Säkerligen blir det så också med nästa bok. Jag känner en sådan närvaro, av någon, eller bara av kärlek, att det nästan blir omöjligt att släppa det ifrån sig.
Då mannen i stjärnhimlen, som kanske heter ”Virgo”, blev klar sköljde vågen över mig tusenfalt. Kanske på grund av att det dessutom var min PMDS-periods värsta dagar. Jag kände en otrolig glädje och stolthet över mitt verk – jag älskar mannen i stjärnhimlen. Men samtidigt försvann den varma närvaron som genom ett trollslag.
Det som får mig att landa igen är verkligheten. Att uppleva närheten i verkligheten bortom duken, eller raderna jag skriver. Att återigen samla inspiration, att uppleva livet i närheten till någon annan, en ny spegelbild, eller en bekant sådan.
Jag är otroligt tacksam över att denna postpartumdepression blev så kort. Att jag fick fyllas igen, att jag igen har något att fylla nya dukar med.
Lämna ett svar