Många tycker säkert det är lite imponerande om man är en tusenkonstnär. Att man kan använda många olika uttryck för kreativitet, känslor och själ. Men det är inte alldeles lätt.
Jag läste nyligen på någon annan blogg om det där att man lätt känner lite avund mot dem som istället har EN sak de brinner för, så de kan satsa 110% på den där ena saken, och bli jättebra på det de gör. Då man splittras i flera olika uttryck känns det ibland som att inget blir perfekt (det är ju inte sant, speciellt inom konsten så existerar varken perfektion eller imperfektion på samma sätt som annanstans).
Men jag kan inte välja EN sak. Mina känslor, tankar och intryck måste få utlopp genom flera olika uttryck. Det försöker jag lära mig leva med – och balansera min tid enligt hur kreativiteten och min vill arbeta. På vilket sätt kärleken vill spilla ut.
Må det då vara att måla, fota eller skriva.
Jag blev ju dock lite förvånad att jag skulle falla så handlöst för silversmidet. Jag hann göra en liten ring under kursdagen – jag kan egentligen ingenting ännu – och ändå är det silversmidet jag går och tänker på dagarna i ända just nu. Googlar alla verktyg jag behöver, beställer hem lite böcker, och vankar av och an i väntan på nästa kursdag. Och planerar att en dag producera smycken också för försäljning. Jag tänker mig nordisk inspiration, runor, och enkla, vackra ting som man vill bära hela livet.
Jag har haft fina, kärleksfulla dagar (ja, tänk att jag firade Alla Hjärtans Dag dessutom!). Kanske är det också det som ger mig ork och inspiration och gör mig så ivrig. Och kanske det faktum att någon som (kanske omedvetet) inspirerat min senaste vargtavla också ville köpa den.
Spiraler. Och cirklar som sluts – men förnöjsamheten och känslan av att vara tillfreds leder inte till slutet på åtrå och längtan – den föder den återigen.
Ja, men jag borde också måla på en tavla som blev beställd. Och göra klart den där boken som egentligen ska komma ut så fort nya företaget tagit sin byråkratiska form…
I väntan på att lyckas fokusera mig så beundrar jag tulpanbuketten jag köpte till mig själv förra veckan. Jag gör ofta så då jag behöver piggas upp. Oftast blir det nog krukväxter, eller sommartid uteblommor – något som lever längre. Men denna gång blev det en bukett kortlivade tulpaner.
De hade lila knoppar och jag valde dem. Men då de blommade blev de lysande rosa, för att sedan bli gammelrosa, och i dagsläget har de återvänt till en ljusljus lila, nästan ljusblå.
Cirkeln sluts. Och jag föds återigen.
Lämna ett svar