Coping är en term inom psykologin som beskriver en persons förmåga att hantera stressfyllda och känslomässigt krävande situationer. Ofta pratar man då om coping skills, eller coping-strategier.
Man kanske mest hör talas om detta i väldigt traumatiska situationer – till exempel barn som utsätts för övergrepp – som då kan skapa alternativa personligheter, eller utomkroppsliga upplevelser, för att fly undan eller helt förneka den situation som de helt enkelt inte klarar av.
Men jag tror ju nog att ”lättare” former av coping skills är något de flesta använder sig av i stressiga, eller smärtsamma situationer. Speciellt då det kommer till förändring – vilket är något av det mest smärtsamma för oss människor – även om verkligheten bjuder enbart på förändring, konstant.
Coping-strategierna kan vara både positiva och negativa. Negativa på så sätt att man en längre tid flyr undan eller förnekar en situation eller känsla, och på så sätt så behandlas aldrig den underliggande orsaken till stressen och smärtan.
Jag vet att jag använder mig av både positiva och negativa coping skills, men jag är rätt så medveten om vad jag håller på med.
Inatt då jag inte kunde sova, och mest kände mig ful och värdelös och fattig och kände att universum bjudit på en negativ förändring i mitt liv så tog jag till en positiv, och väldigt vanlig coping-strategi. Detta är något jag sett många använda sig av då stora förändringar eller svåra upplevelser kommit emot och man känner att man förändrats inuti.
Jag klippte håret. Närmare bestämt så klippte jag pannlugg åt mig.
Väldigt ofta har jag sett människor i min närhet göra detta – det ger någon form av lättnad att förändra något på kroppen. En översättning av de inre känslorna till den yttre verkligheten. Man kanske klipper eller färgar håret, eller rakar bort ett stort skägg, eller tatuerar sig, eller helt enkelt väljer att gå helt svartklädd, eller jättefärgglatt.
Och ofta då jag mår väldigt, väldigt dåligt så klär jag mig snyggast. Det kan ta timmar att klä på sig, och ofta blir det kläder jag sällan använder, någon ny kombination. För då jag mår dåligt hjälper det mig att känna mig bra om jag ser fin ut. Det kan låta ytligt – men det är verkligen inte det. Det handlar om att stärka min egen självkänsla. Det kan ju hända att ingen ens ser mig den dagen, eller märker att jag är extra fin – men JAG känner mig bättre i mig själv.
Det tror jag också är en vanlig coping-skill.
Många använder sig av så kallade känslo-baserade coping-strategier. Och de kan vara väldigt negativa om det kommer till förnekelse eller flykt (t.ex. genom droger, eller konkret att man flyr och helt undviker det som ger stress och smärta).
Men jag använder mig rätt ofta av de positiva strategierna – nämligen att söka stöd och närhet. Dessa bygger upp positivitet och styrka, så att man lättare framöver kan hantera situationen.
Då jag mår som sämst är det ganska svårt att söka stöd, och det är enbart ett par människor jag kan kontakta då jag är riktigt dålig. Och då blir det väldigt svårt och smärtsamt om de inte kan finnas till för mig.
Men det sista knepet jag kan ta till i sådana fall är att storgråta, be och använda olika andningstekniker för att lugna mig själv om jag börjar hyperventilera.
Några av de vanligaste av mina coping-strategier är nog dock de som kallas säkerhetsbaserade strategier. Till exempel att man vet var toaletten och ytterdörren är. Man har någon med sig på platser där det känns tungt att vara, eller man tar sig ut till sin egen bil om situationen blir övermäktig.
Många av mina rädslor handlar ju om mat och allergiska reaktioner. Jag har länge helt undvikit mycket, men försöker nu lära mig äta också sådant som skrämmer mig. Men då har jag alltid någon nära till hands, jag behöver ofta visuell bekräftelse i spegeln att jag inte blivit röd i munnen och halsen, blir det panikartat så lägger jag mig ner på golvet (eftersom jag en gång svimmade så tar jag mig ner på golvnivå för att lindra fallet). Jag har också allergimediciner med mig, och Rennie om jag får ont i magen. Ofta också en banan eller lite choklad eftersom jag lätt får ont i magen så fort jag blir hungrig (antagligen är det både psykosomatiskt, och det faktum att jag inte har någon gallblåsa som reglerar gallvätskan).
Dock så vet jag att både det där att kolla sig i spegeln, och att konstant känna mig själv på halsen och i ansiktet (för att se om jag svällt upp) nästan blir till ett tvångssyndrom för mig – men det är något som inte stör min vardag eller hindrar mig från något – och det lugnar mig genast – alltså en rätt så funktionell coping-teknik.
Men jag erkänner att jag fortfarande helt undviker vissa maträtter, platser, situationer som jag inte känner mig kapabel att hantera. Det är en coping-strategi jag hoppas kunna förändra till en mer positiv sådan.
Jag vet egentligen inte varför jag skriver om detta. Kanske för att vara ärlig med mina konstigheter, men också för att belysa en intressant aspekt av vårt psyke. Kanske Ni också har små, eller stora, coping-strategier ni använder er av då det blir jobbigt – och det är bra om man är medveten om dem så att man vet om de faktiskt hjälper eller stjälper.
Lämna ett svar