Att sörja en dröm

Det här är mitt 200:e inlägg. Det är nästan ett år sedan jag startade bloggen och jag har haft över 40 000 sidvisningar. Det är ju inte mycket i bloggvärlden – men jag tackar er alla för att ni följt mig på min resa. Och den fortsätter.

Idag vill jag prata om en av de största sorger vi människor kan uppleva. Nämligen det där att sörja en dröm.

Det sägs ibland att hoppet är det sista som lämnar människan – men ibland i livet måste vi sörja hoppet då en dröm går i kras.

Ja, det finns en del sanningar, eller pseudo-sanningar, som ständigt återkommer i diverse olika trosinriktingar och spirituella läror. Nämligen att allt är möjligt. Att du skapar din verklighet. Och att man ska leva i nuet.

Nåväl. Dessa sanningar är ju nog sanna. Dock så finns det ett stort MEN som kan efterfölja dem alla, eftersom vi är mänskliga, och vår verklighet styrs inte enbart av vår själ eller vårt högre jag – utan vi är också ständigt mänskliga i denna fysiska verklighet. Och vi är inte ensamma – utan vi är en del av ett stort nätverk av själar och viljor och skapare.

Allt är möjligt. Men det finns faktiskt begränsningar. Du skapar din verklighet. Men det finns saker du inte kan skapa på egen hand, utan är beroende av resten av helheten. Man ska leva i nuet. Men vi lever på grund av vår vilja att leva, vår framåtsträvan, vår nyfikenhet. Alltså våra drömmar, vårt hopp om hur nästa stund ska se ut.

Ja, jag tror på attraktionslagen, och jag tror att man attraherar det man känner. Eller i en kyligare term – vi får det vi förtjänar eftersom vi ständigt skapar det. Men som människa kommer man aldrig, hur upplyst och skapande man än är, att ständigt sväva på rosa moln. Det finns hjärtekras, och mörker, och ledsamhet, och sorg.

Och det kommer stunder då man tvingas sörja en dröm. Oftast handlar det då om att en annan människa är inblandad i drömmen. Att man drömmer om en relation, som faktiskt aldrig kan bli, så länge den andra personen inte manifesterar detsamma. Och då måste man sörja. Man har absolut noll kontroll över någon annan, och det går inte att manifestera lycka och kärlek med någon annan, inte någon specifik i alla fall.
Det kan också handla om ett hus som blev sålt till någon annan. Eller att man helt enkelt inte kunde sjunga så bra att man blir upptäckt. Eller att man inte kan få barn. Eller att man har någon sjukdom som ger fysiska begränsningar.
Det finns helt enkelt saker man kanske aldrig får, i den form man drömt.

Och det är okej, det är ju bara så det är. Men det är också okej att sörja. Vår livslust är uppbyggd av kärlek, vilja, passion, nyfikenhet – och hopp, och drömmar. Och man får sörja då en bit inuti dör i insikten att något man drömt om, och försökt skapa, aldrig kommer att bli verklighet.

Det där ”aldrig” är ju också relativt. Och det kan ju fortfarande ändras, eftersom så många saker beror på vad andra manifesterar i samklang med dig. Men det finns, ganska ofta, orsak att sörja förlusten av det som aldrig blev.

Barnet som aldrig föddes. Huset som aldrig byggdes. Kyssen som aldrig, aldrig blev av.

Sörj för allt i världen. Det gör jag.
Men dröm för allt i världen. Sluta aldrig hoppas helt.

PS. Inatt hade jag ett fantastiskt möte med en rödräv. Jag i min solblekta röda Fiesta, och räven i dess röda sommarpäls med vinterpälsen kvar som tuppkam över ryggen. Den var orädd, vänlig, nyfiken. Idag såg jag en död kråka, hörde göken, och såg en ensam svan.
Djuren talar sitt tydliga språk till mig. Räven pratar om min väg, mina lösningar, möjligheter.
Kråkan talar om livsmagi och skapandets magi – men den var död, och är en fin symbol för min sorg.
Göken pratar om nystart, förändring.
Och svanen som alltjämt pratar om kärlek och relationer var ensam.