Nu tror jag den är klar.
Jigsaw. Min drömsorgstavla.
Den är döpt efter Marillions låt ”Jigsaw”, en mycket ledsam låt. En riktig hjärtekrossare.
Men jag tycker om symboliken – jigsaw puzzle – alltså ett pussel. Det finns bitar som inte passar ihop, det är klart. Men jag tror fortfarande på kärlek, och jag tror på förhållanden.
Jag tror att då man hittar en bit man passar ihop med då får man en länk till alla andra bitar, till världen, till universum. Jag tror att då man speglar sig i en annan människa så ser man alltet.
För att kunna känna kärlek, och för att förstå och uppskatta livet och världen, så behöver man bara sig själv. Men det är många gånger lättare då man får göra det genom kärleken till en annan. Då man har den där spegeln som visar. Då man själv får visa. Då man har den där biten som länkar en till allt annat – och då man själv får vara den biten för någon.
Sådan är jag i alla fall. Jag tror att jag är svår att leva med ibland. Minsann. Men jag tror också jag är verkligt bra på det. Att något av det som är allra mest fantastiskt med mig är min förmåga att älska. Min vardagskärlek, och min explosiva passion.
Jag säger att jag älskar som tio kvinnor. Och jag känner smärta så också. Men jag vill inte byta det mot något.
Någon sade en gång till mig ”Är det ens möjligt att hitta någon som älskar mig lika mycket som du gör?”. Jag hoppas givetvis för den personen att svaret är ”Ja”, men poängen är att jag såklart tog det som en komplimang den gången. Trots det så har jag tvivlat. Tänk om det inte alls är en positiv sak? Tänk om mina starka känslor, och min vilja att uppleva världen i kärleken med någon annan är just det som står mellan mig och den kärleken?
Var det min kärlek som gjorde att spegeln sprack?
Nåväl, jag orkar inte tvivla. Jag håller fast vid att min kärlek är det vackraste jag kan ge. Och jag är säker på att jag förtjänar att få sådan kärlek tillbaka. Jag tror på den. Kärleken. Även om den är ett jävla pussel för det mesta.
Lämna ett svar