Triggervarning

Triggervarningar är något som blivit populärt på sistone på diverse inlägg på internet. Jag har inte följt med diskussionen direkt, men såklart noterat ökningen av dessa triggervarningar.

Först tänkte jag nog att det är lite överdrivet. Jag tror ju inte direkt att undvikande av något som ”triggar” är bästa sättet att komma över något traumatiskt. Men å andra sidan är det kanske ibland en nödvändighet, en överlevnadsstrategi – och så kan det ju också minska på den censurering som förekommer här och där. Om man varnas behöver man ju inte ropa ifrån så fort man tar illa vid sig av något.

Men det är inte internets triggervarningar jag tänkte skriva om egentligen. Jag har helt enkelt insett de senaste månaderna att en stor del av mina problem under de värsta PMDS-dagarna kan minskas ifall jag inte utsätts för mina triggers. För jag har tydligen sådana.

Då det gäller mina fobier kan jag under svaga dagar helt undvika att utsätta mig för triggers, så som att befinna mig bland insekter, eller äta okänd mat. Och istället öva på dessa saker då jag känner mig mer i balans.

Då det gäller stress kan jag undvika deadlines under de värsta dagarna – och istället vara mer effektiv under de bättre dagarna.

Men värst är det då det kommer till känslomässiga problem. Då jag mår som sämst och min PMDS drar fram tankar som ”jag är värdelös”, ”jag är ensam”, ”ingen bryr sig om mig” och ”jag är ful”, då är det extra känsligt. Saker som triggar, eller egentligen förstärker, dessa tankar är svåra att undvika, eftersom de nästan alltid kommer upp i relationer till andra människor. Det är helt enkelt utom min kontroll ifall någon väljer att behandla mig illa – eller så som jag uppfattar ”illa” just då.

Människor som lider av t.ex. PMDS behöver ju ha vänligt sinnade människor i sin närhet – som förstår att depressionen och ångesten som kryper fram i perioder bör tas på allvar, och att det faktiskt i stunden kan kräva extra varsamt beteende.

Jag säger inte att alla måste stryka mig medhårs då jag mår som sämst – men jag vet att depression för många kan handla om (en form av) liv och död, i alla fall i stunden. Och även om vi inte nu då pratar självmordstankar (vilket dock är vanligt för PMDS:are) – så är det nog ingen som vill att någon som står en nära ska känna den där fullständigt hjärtskärande smärtan av självhat. Så ja – det kan kräva att man tar fram sin allra varmaste sida då någon mår riktigt dåligt.

För mig handlar det om att inte mina självhatstankar ska bekräftas. Ett enkelt litet exempel är om jag ber om sällskap, och någon nekar mig det. Då önskar jag givetvis (även om det inte är något jag har rätt att kräva) att personen i fråga ger en bra orsak, som tar bort mina tankar om att denne inte bryr sig om mig eller hur jag mår. Det kanske låter dumt, men det kan vara så enkelt.
Eller om jag påpekar att jag är ful, så funkar nog inte svaret ”Äh”. Säg hellre att jag är vacker, även om jag inte tror på det just då.

Okej, det här skulle inte bli någon guidebok i hur man hanterar mig då jag har PMDS-dagar. Men jag har i alla fall hittat en del triggers – och det enda jag egentligen kan göra för att undvika dem är att undvika människor helt. Men det vill jag ju inte heller eftersom ensamheten är värst. Att vara nära någon som älskar mig är oftast bästa botemedlet – och det kommer jag inte ifrån. Men det sätter ju tyvärr krav på den personen, eller de personerna – att de har respekt och acceptans för det som jag går igenom.

Nåväl, den här perioden har jag faktiskt undvikit människor ganska långt, främst för att det känns som att det inte finns så många kvar, och det har gått helt okej. Jag har försökt distrahera mig med arbete och faktiskt undvikit många av de ledsna tankarna. Det är inte hälsosamt det heller – men det har gått den här gången, och det har helt enkelt varit nödvändigt. Jag har faktiskt inte haft en enda riktigt våldsam trigger, och knappt gråtit alls den gångna veckan.

Nu är det de två sista och värsta dagarna kvar och jag hoppas det fortsätter lika bra – för så som förra perioden såg ut… Den vill jag aldrig uppleva igen. Det var minsann en död, på sätt och vis. Och detta är en del av min överlevnadshistoria.