Ännu för en månad sedan såg jag framemot min trettionde födelsedag. Jag ville fira tacksamheten för allt det jag fått i mitt liv. Och känslan av att äntligen vara på väg mot mina drömmar.
Men nu känns det mest som att jag tagit flera steg bakåt. Att mitt trettionde år kommer bli lika patetiskt som de som kommit före.
Den här känslan betyder inte att jag inte känner tacksamhet. Det betyder inte att jag inte förstår hur bra jag är. Men den här känslan av misslyckande och ensamhet lever parallellt med känslan av tacksamhet.
Idag är ingen bra dag.
Lämna ett svar