Det händer sig att mina måndagsmorgnar börjar med varmt sällskap, Zappa, gott kaffe och ostbrödssmörgåsar. Det händer sig att jag kanske inte sovit så mycket natten innan, men PMDS-humöret är ändå för stunden som bortblåst. Kärlek kan göra så mycket.
Men så finns det söndagsmorgnar, som igår. Då jag vaknar på uruselt humör, arg på världen och min kropp och mina jävla hormoner. Jag är ledsen, ilsken, svartsjuk, mörk. Men så ser jag mig i spegeln, som jag försöker göra varje morgon. Och jag försöker älska det jag ser.
Den här söndagsmorgonen funkade det. Jag kände mig smal och glad och dansant, helt plötsligt. De mörka känslorna skuffades undan för några minuter framför spegeln, och sedan några minuter framför kameran.
Igen en självförtroende- och kroppspositiv liten session med mig själv – som jag tänkte dela med mig av. Kanske det inspirerar någon med lika rund mage som mig att sätta på sig en ”napa-pajto”, åtminstone i ensamheten, och ta ett dansvarv framför spegeln.
Snart ska jag koka schampoo – mer om det senare. Kramhej!
Lämna ett svar