Igår tänkte jag måla ett självporträtt. Men plötsligt dök denna unga kvinna upp på duken. Målandet beter sig precis som skrivandet – man har väldigt lite att säga till om, känns det som. Orden, färgerna, penslarna, fingrarna verkar styra. Och så är det väl då själen talar.
”Vem är hon?”-kvinnan på tavlan fick i alla fall mina gröna ögon, mina stora framtänder, och mitt ändlöst stora hjärta. Hon är väl en sida av mig som jag hade svårt att känna igen först. Men nu börjar hon kännas som hemma.
”Vem är hon?”
Akryl på duk. 2016.
På grund av mängden tavlor jag har hemma just nu var jag tvungen att möblera om väggarna. Och här är ett par av de väggarna efter uppdateringen 🙂
Lämna ett svar