Ornitologi / fågelkuckning

Jag tror inte jag brydde mig särskilt mycket om fåglar då jag var yngre. Jag minns inte att jag skulle ha känt igen särskilt många fågelarter, eller unnat dem ett extra ögonkast. Men så var det egentligen med många djur. Trots att jag alltid varit en riktig djurvän så känns det som att då jag var yngre såg jag nästan aldrig djur i det vilda. Förutom någon enstaka älg, eller de stora flyttfåglarna svan och trana.

Men med åren har djuren närmat sig mig mer, eller så har jag bara öppnat ögonen. Det var bara ett par år sedan då jag såg rådjur i Pargas som jag konstaterade att jag nästan aldrig sett dem i det vilda förr. Nu ser jag dem ofta, och vitsvanshjortarna förstås, som kanske är vanligare här. Och älg, och mårdhund, och ett nära möte med en rödräv har liksom blivit pärlor på mitt livshalsband. Inte alls lika ovanliga som förr – men inte för det har de tappat vikt. Tvärtom. Dessa möten är mer intensiva än någonsin.

Och sedan jag hade en koltrast på besök, inomhus, för några år sedan så har också fåglarnas närvaro blivit mer konkret, påtaglig, oförnekbar. Koltrasten som en ständig bästa vän. Göken som en påminnare om att att beskåda mönster. Och den fantastiskt grönskimrande gråspetten jag aldrig fick fångad på bild, men aldrig heller glömmer. Trastarna som rensade rönnen på bär häromdagen, kanske trettio, eller femtio, på en och samma gång. De irriterande skatorna som dansar på taket och väcker mig tidiga höstmorgnar. Mäktigheten då man får se korpar, vilket var extra påtagligt i det intima mötet en vän hade med korpen på Ähtäri djurpark. Nötskrikan som jag ser ofta, ofta. Och den stora fågeln jag såg här en natt – som i mitt sinne var en berguv. Något annat kan det inte ha varit.

Och idag fick jag se en ny fågel. Det såg mest ut som en nötkråka, men de finns väl knappt här i trakten. Så det kan ha varit en tretåig hackspett. Hursomhelst, något nytt. Stort och mäktigt och nära.

Jag kanske aldrig blir en aktiv ornitolog, eller fågelkuckare. Men jag förstår det intresset nu mer än någonsin förut. Fåglarna har en intressant eterisk känsla, de känns verkligen som budbärare med själ.

Tyvärr har jag inte fångat särskilt många fåglar på bild, men jag delar med mig av några, både i det vilda och ett par påminnare från Ähtäri. Mer om de djuren hittar ni HÄR och HÄR. Och till sist min lilla film med svalorna utanför mitt hus (titta i HD).