De som inte är bekanta med PMDS (premenstruellt dysforiskt syndrom) eller min diagnos kan med fördel läsa dessa tidigare inlägg: HÄR och HÄR.
Jag har överlag mått lite bättre med min progesteronsalva, men eftersom jag haft en del rubbningar i menscykeln och dessutom våldsamma smärtor nere i magen kring ägglossningen tyckte jag det var bäst att ta en gynekologkoll i början av denna vecka.
Förra gynekologbesöket (hos en helt annan gynekolog) för något år sedan var minsann inte behagligt. Då for jag dit på grund av min då ännu o-diagnosticerade PMDS, alltså mitt psykiska lidande mellan ägglossning och mens, samt att det var en månad då jag inte fick ägglossning och mensen rubbades brutalt. Den gynekologen nämnde aldrig PMDS och verkade mest tycka jag skulle äta p-piller eller anti-depressiva medel. Det var sedan en allmänläkare som hjälpte mig förstå vad som egentligen var problemet.
Nåväl, den här gången gällde det ju inte min PMDS, men eftersom det var en ny gynekolog för mig så försökte jag kort dra min sjukdomshistoria. I alla fall sådant som kan beröra också det kvinnliga. Och dit hör min PMDS. Samtalet som följde såg ungefär ut såhär:
– Jag har PMDS, och tar därför progesteronsalva som lindrar lite. Du är bekant med PMDS?
– Hmm, nja?
– Premenstruellt…
– Ja, alltså premenstruellt syndrom, PMS.
– Nej, premenstruellt dysforiskt syndrom.
– Det är samma sak! Det finns absolut ingen distinktion mellan de två.
Jag blev ledsen över hennes okunnighet och nedlåtande ton.
– Allt jag har läst säger att det är två skilda saker. Men hursomhelst har jag verkligt svåra problem mellan ägglossning och mens.
– PMS är något alla kvinnor har. Vissa är helt enkelt känsligare.
Och då lät jag samtalet gå över till andra saker. Jag orkade helt enkelt inte. Hon var ju inte villig att lära sig, eller ens behandla mitt syndrom som något verkligt. Men det sårar något otroligt då en läkare använder ordet ”känslig” som något negativt, och något som tar bort verkligheten ur det man upplever i sin egen kropp.
I övrigt var hon varsam och bra nog, och jag fick gott betyg. ”Jättefina slemhinnor!” var ju en rolig komplimang, och allt annat såg också bra ut. Så jag blev ju lättad även om mina smärtor och så vidare fortfarande är ett mysterium.
Jag ville i alla fall berätta om detta. Jag har läst och hört av så många kvinnor med diverse kvinnosjukdomar som verkligen fått kämpa för att få vård. Till exempel de som lider av endometrios får höra att ”alla har smärtor, det hör till”. Och jag fick höra att ”alla har PMS, det hör till”.
Vi må vara kvinnor, med denna fantastiska livsgivande kapacitet, men det betyder inte att vi inte har rätt till att uppleva våra kroppar på olika sätt – och få vård då våra kroppar säger att något är fel. Vi ska inte behöva bita ihop för att någon säger att ”det hör till”.
Och här är två enkla faktaartiklar som förklarar att PMDS och PMS är TVÅ OLIKA SAKER. Något för min gynekolog att läsa.
Lämna ett svar