Det är många stora artister och låtskrivare som gått vidare på senaste tiden. Men imorse var första gången jag grät för en av dem. Nämligen Leonard Cohen.
Jag är ingen som slaviskt följer någon artist, kan alla album, eller lyssnar konstant på någon viss musik. Jag har inte tid eller tålamod eller vad det nu är. Detta gäller också Cohen kan jag erkänna. Om än med en viss ånger.
Hans ord och hans röst har berört mig djupt. Jag har i många år sett honom som en av de största, levande poeterna, låtskrivarna och sångarna. Och en av de som haft ögonen öppna för hur världen och människan verkligen är. Inklusive själen, tron, hoppet och kärleken.
Igår fick jag plötsligt en ork och lust att bita tag i boken som är på gång. Och många timmar gick åt. Den närmar sig avslut, det är nära nu. Kvällen avslutades med närhet och brasa och förkylningskurer och fotbad.
Och så vaknar man till nyheten om att Cohen gått vidare. Det fick mig både att känna mig liten i världen – men också stor. Jag kommer aldrig att mäta mig med Cohens ord eller talang – men det behöver jag inte heller. I alla fall delar jag hans fascination och kärlek till orden, till poesin. Och visst har också jag en röst.
Jag har hört hur han pratat om att det tog länge för honom att hitta sin röst. Samma här. Jag tror inte jag är färdig. Jag tror ingen blir färdig. Men om någon kommit nära sin inre, verkliga stämma så är det Cohen. All kärlek och respekt för det.
Jag spelar Alexandra leaving, Hallelujah, The Future och andra otroliga låtar och myser med Klöver vid brasan. Och jag ska fortsätta på boken. De stora är med mig och vintern är här.
Lämna ett svar