Då jag vaknade igår morse var jag minsann fylld av svårmod. Vilket härligt ord förresten, svårmod.
Hjärtat vägde tyngre än vad någon människa klarar av att bära – trodde jag. Men jag visste att jag skulle tvinga mig ut bland människor, och jag hade tillit. Det skulle nog gå bra.
Både Dimma och Trionity skulle spela på Black Sheep i Jakobstad. Dimma är bandet som syster och Set är med i – och jag hade aldrig hört dem. Det var minsann dags. Och Trionity är ju några av mina bästa vänner. Vilken dunderkombo.
Men jag har inte varit ute på krogen på åratal. Och med grymt illamående och mensvärk tog det minsann emot att tvingas ut bland folk. Ångest och panik tänkte nästan ta över. Men jag tvingade mig dit.
Och tur är nu det! Jag fick träffa massor av vänner, kramas, dansa och dessutom höra på helt fenomenal musik. Dimma överträffade alla förväntningar! Det var proge, det var funk, det var total awesomeness! Åh, vad jag är stolt över syster och alla de fina i bandet!
Trionity berör mig alltid djupt, och jag såg framemot att få höra deras nya material. Men jag klarade mig bara halvvägs genom det giget tyvärr – kvällen började ta på och jag ville hem i fosterställning.
Trots det var det en helt fenomenal kväll och jag är så tacksam för all musik och all kärlek!
Och helgen, musiken och kärleken slutade inte där. Imorse var det bara att stiga upp tidigt för Dimma skulle komma på fotografering! De behövde bandbilder, och det var Soulmama som skulle fånga tripp&värme i vinterkalla stugan.
Vi hade otroligt roligt och några riktigt fina bilder blev. Både de lyckade och de ”misslyckade” kan man skratta åt 🙂
Då Dimma började ställa sig iväg kom mammorna förbi, och sedan också fina Mika och Isabell. De sistnämnda stannade hela dagen och vi pratade, eldade och jammade. För första gången på mycket länge trummade jag på min älskade shamantrumma och spelade dessutom både munspel och fingercymbaler. Så härligt omfamnad känner man sig med Mika och Isabell.
Efter dem dök ännu Nikka från Trionity förbi och de djupa diskussionerna om livet och döden fortsatte.
Det har varit en underbar helg. Det hade jag aldrig trott då jag vaknade med rödgråtna ögon igår morse. Men jag tror det kan vara så att då man är som mest nere och sårbar – då är man också som mest öppen att ta emot kärlek. Den fullkomligt flödar in och fyller en med ljus igen.
Jag är älskad. Det är ni också. Tack, tack och åter tack.
Lämna ett svar