Idag var jag till endokrinologen. Läkartiden jag väntat på i över ett halvår. Men efter att han gått igenom alla de labbprover som tagits och alla mina symptom, och bläddrat i sin endokrinologibok och funderat – så hittade han ingen självklar gemensam nämnare.
Jag är ju glad att mina prover var någorlunda normala – att jag inte har något allvarligt fel – men jag är ledsen att det inte finns bot för mitt sjukande.
Det enda han kunde konstatera var att redan diagnosticerade underfunktionen i sköldkörteln och fibromyalgin, är de som antagligen orsakar alla, eller de flesta, symptomen. Jaha.
Det här är alltså något jag måste lära mig leva med. Göra det jag kan med motion, mat, vila och smärtstillande – men i det stora hela; lära mig leva med det.
Ja, det är tungt att försöka leva ett normalt liv då jag inte vet om magen tänker bråka från en dag till nästa. Eller om min trötthet, eller migrän, eller annan värk kommer att vara för överväldigande för jobb. Det känns så svårt att våga planera något – men jag måste försöka. Och bli ännu bättre på att inte känna mig som en dålig människa om jag tvingas avboka, om jag tvingas vila, om jag tvingas välja bort istället för att välja till.
Men det ska gå. DET SKA GÅ.
Nu allra, allra sista rensningen i boken – ikväll åker den till tryckeriet. Och om två veckor är jag två gånger publicerad författare. Det är ju inte illa. Inte på något sätt. Jag är fullvärdig människa, trots, och på grund av, den farkost jag befinner mig i.
Puss på er!
Lämna ett svar