Kroppspositivitet! De oaccepterade fulbilderna!

Inom kroppspositivitets-rörelsen är det mycket prat om framstegen som gjorts inom kroppspositivtet, men att de ganska långt bara sträcker sig till ”den timglasformade vita kvinnan”. Det är tyvärr sant. Glad är jag att se alltmer av dessa kurviga, vackra kvinnor – också inom mainstream-media, reklam och så vidare. Det synsätt vi tillämpat på kvinnan och hur hon ska se ut är inte längre acceptabelt, och jag är glad att se förändring.

Men det är fortfarande former och färger, och till och med handikapp, vi aldrig ser. Och tyvärr kan jag inte mycket åt det – eftersom också jag faller inom kategorin ”den timglasformade vita kvinnan”. Det enda jag kan göra är att uppmuntra alla att älska sig själva precis som de är och att inte hålla tillbaka eller dölja sin skönhet.

Det jag också kan är att visa verklighet. Min verklighet. Det är ett faktum att jag vet hur jag ska klä mig, och posera, för att se smalare ut. Eller, inte smalare, jag ser ju ut som jag ser ut. Men en väldigt ensidig verklighet hursomhelst. Jag ser ut på väldigt många sätt, och ofta har jag ju tagit foton som jag kallar ”fulbilder”. Där jag inte ser ut så som jag själv upplever mig. Men jag vet ju att också det är verklighet.

Jag har också själv förr tänkt om mig själv och andra kurviga kvinnor att vi ska klä oss ordentligt. Inte ha tajta toppar, eller visa magen. Att det bara är pinsamt om man inte kan klä sig ”smalt”. Ibland tänker jag det fortfarande om mig själv. Men jag gör mitt bästa för att arbeta bort dessa fula tankar.

Det är okej att visa kurvorna, fettvalkarna, de vita benen. Kanske inte alla uppskattar just de aspekterna av en kvinna – men det är deras problem.

Det är också okej att klä sig ”smalt”. Ibland vill jag se strömlinjeformad och lätt ut. Ibland vill jag visa min bleka, feta mage i en ”napa-pajto”. Allt är okej.

Och här följer några bilder som i mitt huvud var ”misslyckade”. Men de visar ju bara en annan sida av mig. Åtminstone en av dem kan man ju skratta högt åt, de övriga ger bara en lite obekväm känsla inuti – som jag måste arbeta på.