Jag har inte försökt gå ner i vikt. Men på en hop år så har jag ändå tappat cirka 35kg. Och lite neråt går det ännu. Och det är så lätt att vara nu, i jämförelse med till exempel för tio år sedan. Det är så skönt att veta att kroppen orkar och kan. Visst, jag tycker mer om min kropp nu också, rent utseendemässigt, men framförallt är det skönt av hälsoskäl.
Trots fibromyalgi och att jag nog har ganska dålig kondition så vet jag nu att jag orkar nästan hur långt som helst i skogen. På asfalt går jag inte långt, men i skogen kan jag nog ”lätt” gå tio kilometer. I terräng går det undan och jag stortrivs.
Men det som fortfarande är ett hinder för att jag skulle göra fler såna utflykter är min mage. Det smärtar ännu ganska ofta, och jag blir lätt illamående. Och då är det inte roligt att vara långt ute i skogen. Jag är arg att mina rädslor och onda magen fortfarande håller mig tillbaka – men jag jobbar på det.
Och idag blev det en underbar skogstur! Inte var det mer än någon halvkilometer från bilen till Wiiks stuga i Pörkenässkogarna dit jag och en älskad människa gick – men det var soligt, vackert, skönt.
Vi gick först om stugan och ner till Messträsket. Det var vackert i vassen och vår finska vinter visade sig från sin bästa sida.
Wiiks stuga är otroligt fin. Det känns som ett gammalt torp, och man kan lätt föreställa sig att den faktiskt skulle vara gammal. Vikingakänsla, och häxkonster. Jag stortrivs där!
Ja, och så det där med kroppspositivitet då det kommer till just min form… Jag arbetar så hårt nu på att inte skämmas, och att verkligen våga älska mig själv. Jag är tacksam för alla kommentarer om hur modig och vacker jag är – men det är inte alltid jag känner mig så. Det är inte lätt att posta bilder på min kropp, och kanske är jag modig, men det kommer inte lätt.
Nåväl, i en så mysig stuga kunde jag ju inte hålla mig från att återigen utmana mig själv. Så där i kylan klädde jag av mig naken och hade älskade vännen att fota. Vi hann inte med många bilder, det var alldeles för kallt, men några fina fick han fångat.
Och jag tänkte knappt alls på skidåkarna utanför som lätt hade kunnat komma in… Eller, jag tänkte att om de kommer in så inte har jag någon skam i kroppen. Om de skäms eller tycker jag är hemsk på något sätt så är det ju deras problem. Men som tur är, för dem då, så kom ingen 😛
Och då jag hoppar ner och värmer mig vid brasan så värmer orden mer: ”Du är så brave.”
Lämna ett svar