I det här inlägget nämnde jag den accepterade ”timglasformade, vita kvinnan” inom kroppspositivitetsrörelsen. Och jag läser allt mer om näthatet som förekommer även INOM rörelsen. Det finns en falskhet som gör ont.
Det finns de som får höra att de är ”för feta för att få prata om kroppspositivism”. Om det finns regler för vem som får älska sin egen kropp, och alla andras, då är något verkligt fel. Hela ”rörelsen”, och jag använder det ordet i brist på ett bättre, handlar ju om att älska ALLA kroppar precis som de är.
Oavsett vem man är och hur man ser ut så DUGER man.
Vissa säger också att kroppspositivism bara handlar om att marknadsföra övervikt och dålig hälsa. Usch, så fel ”vissa” kan ha!
Jag tycker absolut alltid att hälsa ska gå före utseende. Och då spelar det ingen roll om man är överviktig, underviktig eller har andra hälsoproblem. Hälsan först! Det är alltid viktigt att se över hur man äter, motionerar och i övrigt lever sitt liv för att hålla detta tempel i gott skick!
Jag lyckas inte alltid med detta. Jag äter nog bra, men motionerar fortfarande för lite, och jag röker tobak. Men i övrigt går hälsan definitivt före utseendet. Det är inte pga vikten i sig själv som jag gärna går ner några kilo till – utan för att jag känner att kroppen skulle fungera mer optimalt då. Men jag är inte ”fet” för att jag äter hamburgare varje dag.
Det är tyvärr sådant som till och med läkare antytt. Man går till läkare med olika problem, och de säger att jag nog borde tänka på min vikt, inte äta onyttigt etc. Och det är knappt de tror mig då jag säger att jag äter LCHF och inte rör varken pizza, hamburgare eller limsa. OCH jag har ju faktiskt redan tappat 35kg. Det borde säga något. Inte alla mina sjukdomsbilder går att skylla på vikten – sorry, nu bara.
Och hur jag än mår, och hur jag än ser ut så duger jag! Det finns inte plats för skam i den här kroppen längre, den har redan sett alldeles för mycket av sånt.
Det påminner mig om min väns fina citat: ”Om man är full av kärlek ryms ingen skit!”.
Lämna ett svar