Den gången lärarna övergav lilla Alexandra på isen

Det här blir som ett öppet brev till alla lärare jag någonsin haft, alla som nu är lärare, alla som studerar till lärare, alla som utbildar lärare… Och dagispersonal för den delen.

Samtidigt måste det väl riktas också högre upp, för det jag ska berätta har inte bara med moral och etik att göra, utan också resursbrist och oförstånd.

Jag har tänkt väldigt mycket på barn och ungdomar, och den personal som ska vara med dem alla vardagar. Jag har sett klipp på otroliga, och tyvärr ovanliga, lärare som ger av egen tid och pengar, som spelar spratt med sina elever, som skapar ett kreativt lärorum, med eller utan resurser.

Och jag har tänkt på min egen uppväxt. Jag kommer i stort sett bara ihåg en enda rolig lärare. Och det var först i högstadiet. Bra lärare fanns det nog, men inte roliga. Inte kreativa. Var de bra så var de snälla och kunniga. Men inte för den delen någon man lägger på minnet, och kanske inte då heller det som de försökte lära ut.

Tyvärr har jag nästan bara dåliga minnen från lågstadiet. Och nu säger jag inte att mitt minne är perfekt. Minnet är ju något av det opålitligaste som finns. Men minnen som sitter kvar, känslor som aldrig lämnar en, de blir sanningar. De kan definiera ens människovärde, länge, länge.

Jag kan förstås minnas saker från lågstadieåldern som var roliga, men själva skolupplevelsen minns jag som ledsam. Jag var mobbad, utfryst, av en del klasskompisar. Det fortsatte i högstadiet. Men det värsta var nog hur lärarna på något plan fick separerat de som duger och de som inte duger.

Jag har väl haft turen att vara lättlärd och intresserad av att kunna saker, läsa och plugga. Jag har alltid haft bra betyg. Men jag har haft oturen att ha varit överviktig och utan kondition. Och tyvärr kändes det ofta som att så bedömdes man, och på gymnastiklektionerna fick man verkligen känna sig värdelös.

Men det är en speciell händelse som för alltid stannat med mig. Som säkerligen förstörde mig i åratal efteråt. Nu då jag tänker på det känns det nästintill brottsligt och jag gråter för lilla Alexandra att hon inte fick lära sig att hon duger som hon är.

Såhär går berättelsen; Det var lågstadiet, jag minns inte exakt ålder, trean eller fyran kanske, som jag minns det var jag liten. Vi skulle på skidtur på ån. Och jag minns att det hette att en lärare skidar först, och en sist. Någonstans på vägen stannade vi väl och vilade och svängde om. Då var jag tydligen så långsam att läraren som skulle vara sist inte orkade skida så långsamt längre. Så han lämnade mig sist. Ensam. Övergiven.

Jag kämpade. Jag fanimej kämpade för att orka tillbaka. Jag minns hur fullständigt trött jag var, och hur ledsen. Hur värdelös jag kände mig.

Min moster bodde bredvid ån, en kort bit innan jag skulle varit tillbaka i centrum. Och då jag kommit så långt orkade jag inte längre. Jag trotsade min enorma rädsla att gå genom isen bredvid spåret och tog mig bort från ån. Jag ringde mamma från mosters och hon hämtade mig.

Nåväl, ena läraren hade givetvis väntat vid slutet av skidspåret och räknat in alla, förutom mig. Och i byn så möter jag och mamma honom. Och JAG får en utskällning. Men jag tror han fick en av mamma också.

Vad jag inte skulle göra för att får prata själv för lilla Alexandras räkning nu… No child left behind. Kom igen. Vad det inte gjort för mitt självförtroende under heeela resten av min uppväxt om en lärare hade orkat skida med mig, hejat på, pratat strunt, vadsomhelst. Inte övergivit mig för att jag var för tråkig, oduglig, värdelös.

I lilla Alexandras hjärna kände hon sig så trött och övergiven på isen som skrämde henne att hennes sanning var att lärarna faktiskt medvetet lämnat henne i FARA. Så pass värdelös var hon.

Efter den där händelsen var mitt självförtroende på noll då det kom till gymnastik och utfärder. Och jag var så rädd att bli övergiven pånytt.

Jag minns till och med en lägerskola då de andra for på en vandring. Jag hamnade med en lärare och en elev med ett brutet ben och vi fick gå någon kort runda som ”vi skulle klara av”. Jag var väl glad då, att inte behöva känna mig sämre än hela stora gruppen, men nu är jag ledsen att jag missade allt det som de andra såg, att det inte fanns ett sätt att kompromissa så alla skulle fått vara med.

Grundtrygghet behöver barn få hemifrån. Och det fick jag nog. Men lärare har ett enormt ansvar att värdera varje barn lika högt. Jag skulle aldrig vilja ha det arbetet, men de som väljer det måste ta det på allvar. Barn, som jag, kan må dåligt ända upp i vuxen ålder ifall de behandlas som i mitt fall.

Jag var också mobbad av andra elever. Och där har ju lärarna en enorm plats att fylla.

Jag minns att jag en gång i väntan på morgonbussen blev knuffad hårt i en snödriva. Jag blev inte bara våt utan fick rejält ont i höft och bak. Då jag kom till skolan gick jag raka vägen till lärarrummet. De gjorde absolut ingenting åt saken.

Och i högstadiet blev den värsta mobbaren nog tvingad till kuratorns rum för att säga förlåt till mig. Det gjorde han, men ingenting förändrades. Väl i nian hade internet blivit en plats där han kunde hacka på mig – och lämna bevismaterial. Men kuratorn sade att enda jag kan göra är att polisanmäla, för hennes försök att nå ut till hans föräldrar möttes av förnekelse och motstånd.
Då var jag bara knappa terminen från att gå ut nian, och jag orkade inte. Jag var fullständigt slut och såg en ljusning då jag skulle komma bort från honom. Han fick aldrig det straff eller den hjälp han förtjänade.

Det tog 15 år innan jag förlät honom i mitt inre. Men lärarna, de har jag inte förlåtit ännu.

Trots det orkar och kan jag mycket mer nu än någonsin tidigare. Fysiskt alltså. Fast jag bara tar en kort, kort tur bakom huset i ”min” skog, så minns jag ideligen lilla Alexandra. Hur hon inte förtjänade att uppleva naturen och kroppens styrka som något vackert. Hur hon istället såg det som en plats hon aldrig dög på. Jag försöker ta igen allt det. Jag försöker leva fullt ut, för hennes skull. Hon är värdefull, vacker och absolut tillräcklig.