Det berör mig djupt och gör mig enormt tacksam att mitt förra inlägg hittills haft över 11 000 läsare. Det är en otrolig mängd läsare, och det var ett av mina viktigaste inlägg någonsin. Vilket märks på alla kommentarer och delningar.
Jag är tacksam över de varma hälsningar jag fått, och alla historier ni delat med er av. Hur många är det egentligen som har blivit lämnade på skidspåret av lärare? Det gör ont i mitt hjärta, men jag är också glad att jag inte är ensam. Att vi är så många som kommit vidare – och växt – efter de upplevelser vi gått igenom.
Jag hoppas mitt inlägg inspirerat lärare att göra sitt absolut bästa. Jag hoppas det har inspirerat föräldrar. Och människor som just nu går igenom sådant jag gått igenom.
Jag skrev i mitt inlägg att jag förlåtit min mobbare. Och det gjorde jag tack vare en dröm. Det har jag också skrivit om i mina böcker.
Faktum är att förra inlägget också kom till genom en dröm. Eller temat hade varit på tal senaste veckan. Men det var i en dröm som jag insåg att jag behöver skriva inlägget. Och jag skrev att jag inte förlåtit de lärare som i sin okunskap förminskat mig.
Jag tror inte jag själv förstod hur läkande mitt inlägg skulle bli. Och upplevelsen av all er kärlek, omtanke. Igår då inlägget gick över 10 000-strecken kände jag ilskan rinna av mig. Jag kunde omfamna ljuset, och förlåtelse. I alla fall på något plan.
Jag förstod att jag inte är lilla Alexandra längre. En lärdom som återkommer med jämna mellanrum. Jag förstod att orättvisan då var sann. Att det inte är okej att förminska barns självkänsla. Att jämföra, mäta, eller förkasta barn baserat på deras svagheter. De ska höjas till skyarna för deras styrkor. Men jag förstod, igen, att jag är den jag är tack vare allt jag varit med om, trots att jag aldrig önskar det på någon, någonsin.
Jag förstod, igen, att förlåta inte är att glömma. Eller förminska orättvisan, eller lilla Alexandras sorg. Men det är att släppa taget. Välja ljuset. Och det är nödvändigt.
Tack. Och jag förlåter.
Lämna ett svar