Farliga majnätter & ägglossning

Majnätter är farliga.

I mina böcker har jag citerat och skrivit att juninätter aldrig är farliga. Och jag har tillbringat många sådana på vägen. Sökandes tröst, närhet. Ibland förgäves. Ljusa juninätter är aldrig farliga, inte ens då de kommer med besvikelse.

Men majnätter är farliga. Inte i allmänhet. Men i synnerhet.

I synnerhet då de ljusa kvällarna med vitsvanshjortar och älgar åkrarna fulla får en att tro att man faktiskt kan fly från det man rör sig bort från, fysiskt. Den där ensamheten, kylan, övergivenheten. De får en att tro att solen aldrig ska gå ner, att natten är ung och att det bara finns hopp. Att det man trodde sig kunna fly från verkligen försvann i dammet bakom bilen och framför ligger bara varma famnar, och leenden, och en känsla av att vara älskad.

Och i synnerhet då man får varma famnar, och leenden och en känsla av att vara älskad – då är majnätter farliga.

För i något skede mörknar det och termometern visar minusgrader. Det är svårt att se vägen hem då majmörkret och hormonerna skapar ett tjockt dis kring bilen, kroppen. Det var en underbar majkväll. Det var vänskap, vilddjur, skratt, och något intimt i diskussionerna. Men majnatten är farlig.

I synnerhet då man har ägglossning.

Jag skrev ett Instagram-inlägg häromdagen om PMDS, och ägglossningen. Den värsta PMDS:en visar sig nog först någon vecka innan mens. Men vid ägglossningen kommer den första vågen kan man säga. Då kommer tröttheten, både fysiskt och känslomässigt. Det värker både i kropp och hjärta. Hormonerna löper amok och det är alldeles för lätt att känna sig övergiven och oälskbar.

Och jag vet att det inte bara är kvinnor med PMDS som känner av ägglossningen. Hormonerna härjar i kroppen och ropar ”Gå ut och föröken eder!”. Och visst, studier visar att kvinnor har flest one-night-stands, utomäktenskapliga affärer och mest oskyddat sex under ägglossningen. Vi har ”helt enkelt” ett otroligt stort närhetsbehov, och väldigt lite kontroll.

Nu är det ju inte så att jag i majnatten körde omkring som en desperat hynda sökandes ett knull. Nej, jag sökte mig bara bort från något, till och med en bra bit bort från mig själv. Jag sökte mig till vänner, trygghet och natur. Det är mycket bättre gjort av mig än vissa andra majnätter. Och juninätter. Och julinätter.

Om jag skulle titta tillbaka på alla de gånger jag befunnit mig på vägen nattetid om sommaren, så skulle antagligen alla de gånger passa in med min ägglossning. Ja, det har funnits något desperat i mig. Inte kåthet, utan en känsla av övergivenhet. Den finns ännu där, men jag känner att jag har bättre kontroll nu då jag förstår mig själv bättre.

Så varför säger jag då att majnätter är farliga – om jag ändå inte gjorde något dumdristigt eller desperat?

Jo, för att även om upplevelserna; att se något nytt, att träffa vänner, att söka trygghet, var bra och givande, så botar det inte övergivenheten. Den är både hormonell, känslomässig och fysisk. Det är för många aspekter i mitt mående som en natt på flykt aldrig kan bota.

Så det kan bli farligt, om man tror sig kunna bota något med att fly. Det kan man inte. Och jag vet det. Så jag gick säker den här majnatten.

Någonstans inuti vet jag ju ändå att jag är en fantastisk kvinna. En bra kvinna. En god kvinna. En vacker kvinna. Så jag gör henne sällskap, denna majnatt.