Jag skriver meningslösa brev som kanske nångång blir en bok. Eller bara ett manifest för framtiden, drömmen.
”Till min vän.
Är det Du som i drömmen ändrat Dig? Rokoa kaar som int kan änder se.
Som plötsligt börjar drömma som jag. Det är okej att kalla en spade för en spade. Och spaden gräver inte bara gravar. Spaden gräver i trädgården, på åkern, som ska föda våra liv, vårt liv. Våra kroppar, våra barn.
Det är okej med min hand i Din. Det är rentav välkommet att sätta Dina händer på mig, i mig. På spadens träiga, nötta handtag. Det är okej att det, ”vi”, kräver arbete. Varje relation kräver arbete, kompromiss. Men det är rentav välkommet. Det är för kärlekens skull. Kompromiss är inte längre förlust. Arbete är inte längre jobb. Det är process. Livsverk.”
Jag har äntligen fått växthusplasten som ska bli tak på växthushörnan. Snart händer det. Jag känner sommar i luften och njuter av träningsvärken från uteköksbyggandet för några dagar sedan. Fibromyalgin påminner mig om vad som krävs av mig för att bygga mina drömmar från grunden. Det gör min PMDS också. Det är inte lätt, jag blir minsann nertryckt i stövlarna ofta av hur svårt och tungt det är för mig. Kroppsligt och mentalt. Men kanske det inte behöver vara lätt heller. Kanske är jag än mer förtjänt av det jag skapar då det tar så mycket blod, svett och tårar.
Kanske.
Lämna ett svar