Nu är ju vädret här. Och igår befann jag mig i en av odlingslådorna på cirka 4 kvadratmeter i sju timmar. Så länge tog det att rensa ogräs som frodats i ett par år.
För något år sedan hade jag aldrig klarat en sådan dag. Varken fysiskt eller mentalt. Så jag är väldigt stolt.
Lite hjälp med grävande och sånt fick jag av några vänner som kom förbi, men jag fick verkligen känna mig som en kvinna som kan. Själv, ensam.
Och jo, det var ganska terapeutiskt och härligt. Även om kroppen nog led, och lider än mer idag. Men hursomhelst föredrar jag nog att arbeta tillsammans med någon. Då stannar det inte av då det kommer emot något jag helt enkelt inte orkar, och man får prata och heja på varandra. Men jag gjorde mitt bästa att heja på mig själv igår.
Väldigt tillfredsställande är det ju att komma ner till de grova rötterna och dra lös en bit på nästan metern. Det är bättre än att spränga bubbelplastbubblor, och nästan bättre än att få lös en riktigt stor bit då man river tapeter.
Nå, det är ju faktiskt tre odlingslådor kvar. Tre arbetsdagar alltså. Fast den ena ska bli någon form av kompostodlingsgrej, så den behöver inte rensas nu. Istället ska den fyllas med ris, hö, dynga och sedan växter. Det finns alltså att göra.
I helgen byggs förhoppningsvis växthuset klart, så då börjar det nog kännas som att jag lyckats trots allt.
Jag har tyvärr ingen bild av hur lådan såg ut innan, och den jag började med var minsann värst av de tre. Men otroligt fin är den nu! En sån glädje trädgårdsarbete kan ge ändå, trots att det bara är brunt och torrt överallt ännu. Snart grönskar det ute – precis som i pelargonkvisten!
Lämna ett svar