Det var skönt att ta ledigt från trädgården och åka med mammorna till syster och Set i Pargas i helgen. Det blir oftast korta tvånättersvisiter men de är ack så givande. Diskussionerna så varma och djupa. Maten så god. Naturen så vacker.
Många vackra djur. Svanen med stora paddeln framme. Koltrast. Räven som sprang över åkern.
Och småkatterna Lucy och Nils hade växt till sig men var lika mysiga fortfarande. Det är en gåva att få ta del i djurs liv. Kärlek!
På fredagen ville de andra ut och gå i naturen men min kropp behövde vila. Så jag tog bilen på färjan till Nagu. Det var verklig sommar där. Så skönt att bara vara ute och se sig omkring i lugn och ro.
Jag tog en sväng till Pargas centrum också, Terapihörnet skulle ju besökas och understödas såklart.
På lördagen stannade vi också vid Ruohonjuuri i Åbo på hemvägen. Fyllde på lagret diskborstar, diskmedel och choklad.
Sedan blev det lite väl dramatiskt. Bilen framför oss krockade med en vitsvanshjort. Något vi pratat om vid frukostbordet samma morgon, hur man anmäler skadat vilt så jägarna kan fara på eftersök och avsluta lidandet. Och då händer det.
Alla förutom hjorten klarade sig. Jag har aldrig sett en sådan krock och aldrig sett ett djur lida på så nära håll. Då gjorde själva jaktkortet ingen nytta, jag önskade mig vapen eller bedövningssprutor. Vadsomhelst som kunde göra slut på lidandet.
Hjorten grät i panik och smärta. Både de som krockade och vi anmälde krocken och snabbt var en motorcykelpolis på plats. Då hade hjorten hoppat på sina skadade ben in i skogen. Knappast långt, den låg nog för döden.
Polisen skulle själv se om han hittade den och kunde avliva den, annars skulle jägare kallas in.
Alla hade hjorten som prioritet och det kändes bra. Förstås skönt att ingen annan kom till skada. Men det är fel att säga att alla klarade sig oskadda för faktum är att en skulle komma att mista livet.
Jag var skakig och ledsen resten av hemvägen. Inte så chockad att jag inte klarat av att anmäla krocken ifall jag varit ensam, men jag kände så starkt för hjorten att det berörde mig på djupaste plan. Bilderna flimrar ännu innanför ögonlocket.
Och nu känns det verkligen som att jag vill använda min jägartitel till att delta i eftersök.
KOM IHÅG ATT ALLTID ANMÄLA SKADAT VILT! Ring 112, och markera gärna exakta platsen och riktningen djuret tog ifall det gav sig av. Inget djur ska behöva lida i onödan.
Efter semestern fortsatte trädgårdsjobbet med växthusbygge igår. Efter klockan elva på kvällen avslutade vi och nu är bara lite kvar. Jag visar mer efter sista finishen.
Lämna ett svar