Ni vet ju att en resa inte är Instagram-foton eller andra inlägg på sociala medier. En resa är något helt annat. En resa kan nog fångas i bilder, men det är bara fragment. Och under denna veckas resa fotade jag otroligt lite. Knappt en handfull bilder. Men det betyder inte att resan var för intet. Nej, den var helt otroligt underbar.
Jag och en vän kom oss äntligen iväg på en minisemester till syster & Set på Kopparö, i Pargas. Jag var chaufför, och det tog nog på krafterna att köra en hel dag, sen ha en semesterdag, och sedan köra upp igen. Men jag klarade det!
Den enda lediga dagen slutade dock i jobbiga timmar med feber och illamående. Det är antagligen sköldkörtelproblem – och gjorde mig så ledsen. Aldrig verkar jag få resa och ha det bra utan att kroppen börjar bråka… Och då kan jag bli nere med PMDS och feber och tycker synd om mig själv och alla de som påverkas av mitt sjukande. Men det svänger nog alltid tillbaka också, och jag gör mitt bästa. Alltid mitt bästa.
Nåväl, det var enda negativa jag tänkte nämna. Resan var ju faktiskt underbar, trots kroppsbesvikelser. Vi startade på tisdagmorgon och tog kustvägen ner. Jag ville börja med en välbekant väg för enkelhetens skull. Men vi avvek nog från rutten också, och tog oss tid att vandra omkring lite vid kvarnen och forsen i Lankoski. Och i Björneborg svängde vi av mot Pyhäjärvi och tittade på den stora, vackra sjön i regndugg och kallväder. Det var den första bilden jag tog med kameran.
Väl framme på Kopparö bjöd Anna & Set på en god vegelasagne och vi tog det lugnt och bastade.
På onsdagen tog vi färjan ut till Nagu. Vi svängde av till Kirjais som jag aldrig besökt, och drack kaffe och en öl vid Bystrand. Vilken mysig liten skärgårdsby Kirjais är!
Och på berget fanns Bokmalen. En ombyggd gammal kvarn som nu huserar böcker. Man får ta, lämna eller byta böcker där. Helt otroligt mysigt!
Sedan körde vi till gästhamnen i Nagu. Kikade in på Anna vid Pub Niska och satt sedan och tittade på lyxbåtar. Vi gick också in till Svanhild Åbondes lilla butik. Jag älskar hennes linnekläder! Handfärgade och tillverkade i Benin i Afrika där hon tillbringar sina vintrar.
Vännen tyckte jag förtjänade denna vackra topp (som i ärlighetens namn var den enda vi hade råd med). Jag är så tacksam! Och bakom örat har jag den vackra, gula kappan jag provade, som jag nog aldrig kommer att glömma.
Efter Nagu landade vi igen på Kopparö och jag tillbringade mycket tid under täcket. Men god mat lyckades vi åstadkomma, bland annat med rökt havslax från Sattmark alldeles intill. Och vi fick se två rävar, två rådjur och en älg – SAMTIDIGT!
På torsdagen startade vi hemåt efter ett kaffebesök hos släkt i Pargas. Jag stålsatte mig för resan hemåt – men den gick över förväntan! Vi tog ”inlandsvägen”, men med helt nya kringelikrokar. Jag fick fylla mig själv med gamla hus och helt otroliga vyer. Jag skulle ha tvingats stanna var tionde minut om jag hade velat fota allt – så jag lät bli. Bara insöp allt och njöt och satt med munnen öppen, hänfört gapande.
Det tog rätt länge att komma hem, på grund av kringelikrokarna. Men det var värt det! Sista sightseeing-omvägen togs vid Kattilakoski-kraftverket – och sista fotot.
Klöver har nog saknat mig. Och lärt sig nya dumheter, som att ta sig upp på uthustaket.
Igår orkade jag inte ens veva igång datorn, och ännu idag tänker jag ta det lugnt. Men jag avslutar inlägget med min lilla dikt om resan.
HÄNFÖRD
Inte så långt bort, kanske alldeles lagom
många timmar på vägen med hans
hand på mitt lår
Där hittas sådant jag törstat efter, men
inte förstått att sakna, för det har aldrig varit
eller kommer bli – mitt
Jag fyller ådrorna med favoritdrogen;
de gamla husen, idyllen, uthuslängorna
kanske med blåmålade dörrar
Lillstugorna med fönstren på glänt och spetsgardiner,
och ändlösa rader av lila lupiner
Här i överflödet blir jag aldrig
hemma, men blir inspirerad att fortsätta drömma
om ett gammalt hus med en välkomnande värme, men med
en sån personlighet att man aldrig blir klok
på det, aldrig lär känna helt,
för det är så mycket större än jag är
Där behöver man ännu inte frukta öppet
hav, vara råbarkad eller orädd
som de vindpinade sjömän vi skymtar
Det behövs bara en färja och många
broar och lungor som tål saltbris
Där är handelsboden precis som den
ska vara – fårskinnen doftar får,
och ullsockorna känns feta mot huden
Bara ett par exemplar av varje vara, oavsett
saltgurka, fotfil eller smörpaket
Där finns gratis kryddpåsar med utgångsdatum
från i förrfjol och jordgubbsförsäljaren utanför
är en gammal gubbe
Då man ser två rävar, två rådjur och en älg
samtidigt, är allt som det ska
Också då man styr kosan hemåt längs
kringelikrokar, över forsar, kullar och gyllengula fält
Och jag gapar hänfört då drogen får hjärtat
att svämma över – de gamla husen,
igen så många gamla hus
Jag får aldrig, aldrig nog, inte heller
av hans hand på mitt lår
då jag gäspar de sista hundra kilometrarna
hem
Lämna ett svar