Bilderna jag tog då mamma dog

Det här är antagligen det svåraste blogginlägget jag någonsin kommer skriva. Snart ingen nyhet längre, men för mig fortfarande en chock, och något som aldrig helt bleknar.

I tisdags lämnade mamma jordelivet plötsligt, oväntat. Antagligen helt utan smärta eller rädsla, vilket är en tröst. Men för oss finns det destomer smärta och rädsla nu.

Jag hade haft ett par dåliga dagar i helgen och i början av veckan. Men jag hade mammas styrka och uppmuntran i mig att komma över rädslor och hopplöshet. En dag besökte jag Lostenen. En dag målade jag. Och på tisdagen tog jag ett fotoäventyr till Nådjärv, Kiisk och skogsvägar alldeles nära intill. Då jag var ”klar” tänkte jag att jag nog måste köra mot Nedervetil där jag sett ett så underbart kalhygge fullt av mjölkört. Jag ville fota det rosa havet, och jag vägrade ge upp på sommarkvällen eller min styrka och vilja. Jag ville fånga sommaren till fullo.

Då jag parkerade vid kalhygget svärmade det genast massor med bromsar kring bilen. Hjärtat bultade för fullt, min rädsla för att bli biten och få en allergichock ständigt närvarande. Men jag var fast besluten att ändå stiga ur och fota. Fast först ringde jag mamma – jag ville säga att jag vara nära intill, och att jag ville komma in på kaffe efter fotandet eftersom jag visste att jag skulle vara nojjig över bromsbetten och alltid kunde lugna mig hos henne. Hon svarade inte – och jag kom på att det var tisdag, att hon säkert hade en kund.

Så jag tog mod till mig bara och steg ut och fotade. Och plötsligt inte en broms i sikte. Men jag hörde sirener på avstånd. Och ignorerade dem.

Då jag var klar körde jag mot mammornas, och möttes där av en gård full av ambulanser och räddningsbilar. Då ännu trodde jag att det måste vara en kund som fått något anfall. I dörren möttes jag av Leena som sade att de gör återupplivningsförsök. ”På vem?” undrade jag. Jag kunde knappt registrera då hon svarade ”mamma”.

Min mamma var frisk. Jag förstod inte varför hon skulle behöva återupplivas. Men jag tänkte också att de som man försöker återuppliva så vaknar ju nog igen. Nog om man är frisk. Nog om det bara är något konstigt misstag i universum.

Bilderna från inne i huset spökar i mitt huvud hela tiden. De kanske måste göra det, för annars skulle jag inte tro att det är verklighet. Hade jag inte sett henne där, hade jag inte sett dem sluta försöka efter en halvtimme, då hade jag nog fortfarande väntat att hon kommer tillbaka.

Nog för att jag gör det ändå.

Tisdagen och onsdagen är bara tårdimmor. Jag förstod ingenting. Jag bara väntade på att vakna upp ur mardrömmen. Nu börjar det kännas som att jag mellan varven kan funktionera, och göra de mest nödvändiga sakerna. Familjen säger att de ser mammas styrka i mig. Men just nu är jag bara ett litet barn. Jag är mammas lilla flicka och jag vet inte när tårarna ska sina, när orken ska komma tillbaka, när glada minnen börjar ersätta de hemska bilderna från tisdagen.

Och nu då jag skriver detta känns allt lika overkligt igen. Som att jag kan sitta och skriva detta utan att gråta – för att det ju inte är på riktigt… Men det är på riktigt. Sociala medier är fulla av kärlek och omtanke och vackra ord om mamma. Hon var så stor och stark och magisk. Jag vill hedra hennes minne genom min egen livslust. Och jag vill skriva oändliga texter om hennes storhet och dela bilder och återuppleva henne genom mitt eget liv. Men nu just orkar jag bara sörja. Och bilderna jag tog är svåra att se på. Där stod jag i ett försök att vara sommarlycklig och fånga min egen och naturens skönhet… Medan mamma lämnade oss.

Men jag tror det är precis så som det ska vara, och att de bilderna ska ge mig styrka, inte ge mig mer sorg. Även om det gör alldeles för ont.