Till synes går det bra för mig efter mammas bortgång. Eller, inte bara till synes; det går nog faktiskt bra. Under förutsättningarna.
Nej, jag mår inte bra. Inte hela tiden. Nej, jag har inte ”gått vidare”, ”släppt taget”, ”kommit över”. Men jag är inspirerad, produktiv, full av vilja.
Men i och med mitt arbete, som är underbart just nu med fler tavelbeställningar och sånt jag älskar att göra, så finns det en sak som gör att jag saknar mamma extra mycket. Och det är att hennes tro på mitt arbete fattas mig.
Hon var min bästa hejarklack. Hon verkade aldrig tvivla på att jag nångång ska bli framgångsrik. Med framgångsrik menar jag inte känd – utan det att jag, ekonomiskt och mentalt, ska kunna leva på mitt arbete. Det fanns inget ”klipp hååre å skaff ett arbejt”, utan hon peppade mig att kämpa med mitt företag och mina talanger, alltid med omtanke då det kom till mitt fysiska och psykiska tillstånd som alltför ofta inte tillät mig att arbeta heltid.
Det betyder att hon inte bara trodde på min förmåga, utan också på världens och samhällets förmåga. Att omfamna konst och kultur och mina andra talanger. Att det finns möjlighet för en konstnär att leva och må och få chansen att ge av sina gåvor till världen.
Ibland tappar jag den tron. Och tron på mig själv. I diktform såhär:
Du var där i mörkret på natten i
gastkramande panikångest över
trötthetens monsun som regnade och regnade
över mig i åratal
Ett samtal bort fanns alltid tröstande ord
och acceptans, jag hade rätt till min trötthet,
hopplöshet, rädsla och sorg
Men bara i stunden, för där fanns
alltid uppmuntran, i efterdyningarna
av regnets hårda slag som bildade kratrar i huden
Du var ofta den enda som trodde på
mitt livsverk, verket som var mina andetag,
min konst, mina ömma händer, det som kommit
från dig, formats av dina celler,
det som skulle forma mig, genom mig
Då andra regnade presenningar, och
korsetter, och handbojor över mig,
och band fast mig i misslyckande,
och ritade skarpa konturer kring kratrarna
på min hud, och på mina målardukar,
och på mina flåsande andetag,
fanns du där
Nu är jag rädd att min egen tro
på mig själv fattas mig,
då du fattas mig
Men jag försöker kämpa vidare. Några tavelbeställningar låter mig inte leva på mitt företag, det låter mig inte spara ihop till det där hemmet jag en dag vill äga, det låter mig inte vara fri från att vända på varje euro. Mycket arbete kvarstår. Och tro. Tro på mig själv, på världen och på världens tro på mig.
Lämna ett svar