Känslan av att vara biologiskt föräldralös

Jag tycker inte egentligen om att börja inlägg med ursäkter och förklaringar. Men i dagsläget känns det som att varje ord som sägs och skrivs gärna med flit misstolkas…

Jag var aldrig biologiskt föräldralös så som många föräldralösa barn har varit. Jag försöker inte jämföra något. Det här inlägget är bara mina känslor.

Jag är inte nu heller föräldralös. Inte ens sedan mamma dog. Jag har en fantastisk bonusmamma i Leena, och har haft det sedan jag var rätt liten. Hon är definitivt en riktig mamma, och jag tar inte bort något av vikten av att ha henne för att jag skriver detta.

Men det här inlägget handlar inte om vad jag har. Den här gången handlar mitt inlägg om vad jag saknar i mitt liv. Och har saknat länge. Eller kanske inte ”saknat”, så som man tänker ordet, men varit utan, i alla fall. Det här inlägget är biologiskt.

Jag vet inte varför jag just nu bestämde mig för att skriva om det här. Säkerligen har jag åtminstone i förbifarten nämnt något om saken, och jag vet att det har spökat i mina böcker, men något i mig fick mig att vilja skriva några rader till ikväll. Kanske är det mamma, eller moffa, som kittlar mig i hårbottnen, och lockar mig till ärlighet. Till att våga känna. På allt.

Kanske var det bara Martha Wainwright som spelade i bilstereon då jag körde hem från kärleken. ”Bloody Mother Fucking Asshole” har alltid fått mig att tänka på detta.

Det jag pratar om är att mamma är död. Och att jag inte haft någon pappa på över tio år. Ibland känns det som att jag aldrig haft honom.

Missförstå mig inte. Han lever. Förhoppningsvis mår han bra. Men han finns inte i mitt liv.

Det har nästan alltid känts som att jag varit mammas dotter. Aldrig riktigt hans.

Han var (är?) långtradarchaufför och var således borta tre veckor, hemma en vecka då jag växte upp. Det känns som att det aldrig fanns tid, eller känsla nog, att lära känna varandra så som en far och dotter bör. Och jag vet att jag fyller stereotypen för att jag oftast letat efter detta i mina partners. En känslomässigt avlägsen människa som man kan omvända. Få att älska mig. Men det har aldrig funnits någon ersättning.

Mamma har varit både mor och far åt mig. På många sätt.

Det är nu över tio år sedan jag skrev ett brev till pappa och sade upp relationen. Helt enkelt för att jag kände att relationen bara gav mig hjärtesorg. Jag kände ingen närhet, vi hade inget gemensamt, och han var så avlägsen på alla plan. Jag ville inte vara den vuxna som arbetade för att få relationen att fungera. Jag ville vara det barn jag förtjänade att vara. Ett älskat barn. De få gånger vi träffades, speciellt sedan han hittade en ny familj, blev mer och mer smärtsamma för mig.

Jag ångrar inte att jag gjorde så. Men visst fanns det gånger då jag önskade att han hade kämpat för att behålla mig som sin dotter. Något sådant hände aldrig. Jag har sett honom i förbifarten på något bröllop, och på stan. Men han återvände aldrig sedan jag stängde dörren då för över tio år sedan.

Och då mamma dog, även om det inte hade hjälpt, kanske snarare gjort mig arg, så önskade jag på något plan att han hade hört av sig. Han gjorde aldrig det.

Men jag var ju alltid mammas dotter. Aldrig riktigt hans.

Nu känner jag mig biologiskt föräldralös. Vilken underbar tur att jag ändå har en fantastisk familj, och en fantastisk kärlek. Men det är något med blodet som ibland gör mig håglös, ganska ledsen, och rätt så vilsen.

Då jag var yngre ville jag bara bryta mig loss från detta österbottniska elände till plattland. Och nu saknar jag det mest konkreta ankare jag någonsin känt. Mammas blodsband till jorden som fött oss. Och ibland… men bara ibland, också pappas.

Jag vet att allt är som det ska vara. I detta livet skulle jag ha dessa lärdomar. Jag skulle sakna kärlek i en relation, och vinna den tusenfalt i andra. Just nu kämpar jag med att gjuta ett eget ankare. Snart är jag nog redo att kasta det ankaret, och känna fastland under fötterna.