Många gör en årsresumé, och det kan vara hälsosamt att se tillbaka på både alla lyckliga stunder, och allt det som misslyckats. Tanken borde inte vara att visa upp allt fantastiskt man åstadkommit, utan att samla tankarna kring precis allt som året innehållit, och som kan bli en grund för vad man önskar nästa år ska bli.
För mig känns det otroligt tungt att titta tillbaka på året som gått. Jag fick bara 6 månader och 25 dagar med mamma. Och på många sätt inte ens det. Hade jag vetat att hon skulle lämna oss hade jag tillbringat mycket mer tid med henne, frågat henne allt det jag undrar över, och kramat henne mer. Men jag vet att man inte kan tänka så. Hade man vetat hade första halvan av året sett totalt annorlunda ut, och antagligen varit fyllt med rädsla.
Jag försöker verkligen vara tacksam att det gick som det gick, och inte på ett utdraget, smärtsamt sätt. För henne, och för oss. Chocken har inte släppt helt, men vi vet att hon dog mitt i hennes älskade arbete, i säkerhet i sitt eget hem. Det hade kunnat bli ännu mer dramatiskt, och jag är glad att det inte blev det. Det var minsann tillräckligt dramatiskt i alla fall.
Jag märker att jag väldigt ofta kommer att tänka på hennes död och knuffar bort tankarna. Jag kan tänka på henne med glatt sinnelag, med fina minnen, ofta. Men tanken på verkligheten, hennes fysiska frånvaro, den mycket konkreta döden, det orkar jag inte med ofta. Inte ännu. Jag har inte behandlat detta klart och det gör så fruktansvärt ont att tänka på det. Då jag låter de tankarna komma blir jag nästintill handlingsförlamad och bara gråter. Min kropp vet att jag inte klarar av det ideligen, det måste få komma i doser.
Men då det kommer till årsresumén så är det ju ett faktum att året definieras av att detta var året mamma dog. Det finns inget som kan ta mer plats. Trots det, och delvis på grund av det, så har året, eller halvåret efter hennes död, varit fyllt av otroligt mycket kärlek, närhet, kreativitet och insikt.
Jag vet att hon gett oss allt det underbara, och vi har förstått att ta det tillvara, för utan allt det vackra hade det hemska varit oöverkomligt. Jag är tacksam. Men jag vet också att 2018 måste vara fyllt inte bara av kärlek, utan också förändring. Jag vill bearbeta och gå vidare med ett nytt lugn i sinnet. Jag vill hela min kropp och mitt sinne. Jag vill vara bättre. För henne, och för mig själv.
Lämna ett svar