Visst kan man svära åt idylliska vintervykort med rosiga kinder och sparkstöttingar och lyktor och perfekta snöflingor då snön i verkligheten ligger tung och blöt och ryggen gör ont då man skottar för att ens hitta bilen under allt vått och kallt och blått. Visst kan man gråta över kalla golv och sorgen som ständigt lever med en och blicken som ideligen dras till hennes bild på väggen.
Och visst kan man bannas lite åt alla andras glansbilder på sociala media, och undra vad deras sorger är. Gråter de någonsin?
Men så ibland så kommer det vinterdagar då solen målar allting gult och persikofärgat och skimrande och det blåa, kalla sjunker undan och blir rosenrött på kinden då man tar sparkstötting, fårfäll och kärlek ut på en liten tur uppför backarna bara för att turvis få sitta på i farten på väg ner igen.
Glad är jag åt sparkstöttingen modell ”lite för liten” vi hittade i ett uthus (även om jag drömmer om att vi skulle ha varsin, fullstora), glad är jag åt benen som bär oss och sparkar trots det allt annat än ideala sparkföret, och glad är jag åt att också jag får uppleva glansbildsdagar. Dagar som får trängas i albumet med de sorgsna, blöta, tunga dagarna.
Ibland är vintern överlevnad. Och jag tycker också om det, fårfällarna, eldandet, kämpandet för att komma av gården ibland. Det ger styrka. Det är en gåva också det. Men ibland är vintern bara vacker och rolig och jag bygger snögubbar och sparkar i backarna och försöker få rådjuren att äta maten jag bjuder dem. Och jag fascineras av hackspetten som följer oss vart vi än går.
Tack.
Lämna ett svar