I gårdagens inlägg hittade jag mitt språk igen. Om ni undrar vad jag menar kan ni läsa det.
Fast inlägget var kanske lite ledsamt, även om det var poetiskt och kändes som min egen hjärteröst. Idag känner jag mig ännu lite flunssig och hoppas mat och kramar kommer levererade hit utan att jag måste till stan.
Men jag insåg att det är längesen jag kramat mig själv. Omfamnat det som gör ont och som jag hatar lite för ofta. Omfamnat det vackra, också.
Många hyllar kroppspositiva bloggare för att de visar fulbilder. Och det har ju också jag gjort. Men jag hyllar mig själv då jag delar finbilder. Då jag vågat blotta mig framför kameran och hittat något att älska. Kurvor, ärr, bristningar, valkar.
Idag ville jag omfamna mig. Jag ville älska mig själv i all min nakenhet och all min känslighet. Men det är så kallt här. Jag sov här nere på soffan inatt så jag kunde elda hela natten. Och ändå var det bara 17 grader. I sovrummet är det kring 12-13. Men jag stegade upp dit i alla fall, drog fårskinnet kring mig och försökte fånga det jag kämpar med att älska.
Ett åldrande ansikte, ögon som gör sitt bästa för att vara pigga även om de rymmer all sorg, håret med sina allt mer gråa strån, händerna så små i jämförelse med allt det andra.
Jag mår bättre. Det är ingen selfierunda. Det spelar ingen roll hur många av er som gillar eller inte gillar inlägget. Det här gör jag bara för mig själv. Jag har redan gillat bilderna och det är enda som räknas. Men i bästa fall har jag inspirerat någon till en egen omfamning.
Om ni vill inspireras mer kan ni klicka på taggen för kroppspositivitet så ser ni fler inlägg.
Nu ska jag jobba på en hemsida. Jag vill påminna alla att jag gör WordPress-hemsidor och annat marknadsföringsmaterial. Då det kommer till hemsidorna har jag insett att jag ligger nästan tusenlappen under alla andra, så jag måste nog höja mina priser för att överleva med såna större projekt. Men jag kommer fortfarande att vara billigare än de flesta, så småföretag också har råd.
Lämna ett svar