För sex månader sen skrev jag till mamma att jag ska åka iväg på fototur till ett spökhus vi båda kände till. Hon svarade att jag ska försöka fånga spöken på bild. Det var det sista hon skrev till mig. Känns konstigt. Mystiskt. Sådär då man tänker efter.
Sex månader. Tiden hinner väl ikapp. Det känns ganska sant, den där tidsbilden alltså, men tillika helt oförståeligt. Dagarna går ju bara. Hur är det ens möjligt?
Jag fångade inga spöken. Men nog lite kuslig känsla. Och vackra blommor. Och självporträtt. Och sedan var hon borta.
Det har varit en tung dag idag. Inte så att jag tänkt på det som hände för sex månader sedan hela tiden. Men känslan har varit där konstant. Hjärtskärande sorg, en ogenomtränglig trötthet.
Imorgon ska jag försöka vara ljusare. Jag märkte att jag startat lite av en serie med bloggar om egenföretagandet. Och imorgon ska jag avslöja min timlön.
Lämna ett svar