Jag har insett på sista tiden att jag saknar en hobby. Och för mig som redan arbetar med det jag älskar mest – nämligen skapande av olika slag – så kan man ju fundera vad hobby kunde betyda för mig.
Enligt Wikipedia: ”Hobby är en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull, till skillnad från ett yrke som utförs för försörjning. Med andra ord kan en hobby sägas vara frivol, lättsinnig, men också ett sätt att göra fritiden meningsfull.”
Men jag insåg att jag ville tillägga något i den där tanken om en hobby – och det är utmaning. Jag vill göra något som utmanar mig, något jag är dålig på, men ändå kan hitta njutning i – och såklart bli bättre på!
Allt jag gjort de senaste åren har på ett eller annat sätt blivit arbete – eller jag har försökt hitta försörjning genom allt jag tycker om. Det må då vara silversmide, eller loppisfyndande, eller de självklara; måleriet, fotografin och skrivandet. Och sånt som andra kanske kallar hobbyer, t.ex. motion, är för mig något livsnödvändigt och som inte kan klassificeras som en hobby för mig. För mig handlar det om RÖRELSE, inte motion eller träning, utan blott och bart rörelse. Jag gillar promenader i skogen, och yoga, vilka nog båda är utmanande också. Och otroligt tillfredsställande. Och definitivt inget arbete för mig. Men de faller likväl inom ramarna för den absolut nödvändiga rörelsen.
Bågskytte har jag ju velat börja med, men jag har känt att jag behöver ha kroppen i bättre skick. Och knoppen också för den delen – det är minsann en krävande hobby. Sånglektioner funderar jag också på. Jag blir aldrig någon skönsjungande diva – men det vore både utmanande och jävligt roligt. Behövs dock några eurosedlar för att komma igång och de har jag inte just nu.
Så… jag hade liksom inte kommit nånvart med mina funderingar. Jag var i desperat behov av en hobby men hade ingen aning om vad jag skulle hitta på. Men häromkvällen då jag skulle gå i säng så for Klöver-katt ut. Jag ville vara vaken tills han kom in igen, och i trappen upp såg jag en gammal bok om virkning. Okej, tänkte jag, fram med virknålen och yllegarnet (det enda passande jag hade, ett grovt, fett, fårluktande yllegarn som jag älskar, hittat på Lundagård). Boken var fullständigt omöjlig att förstå, jag orkar inte läsa mönster. Men YouTube fanns till hands som alltid. Jag skrev ”virka disktrasa”, klickade på en av de första videona, och inom loppet av ett par komediserieavsnitt hade jag en sned och grov ylledisktrasa!
Jag var såld, men mina händer värkte. Jag saknade teknik, avslappnad teknik, och passande garn. Men nu har jag inhandlat bambu-, bomulls-, och hampgarn och virkar så mycket jag hinner. Förstås gav det nackont som ledde till migrän så igår kunde jag knappt virka alls. Så är det oftast då jag börjar med något fysiskt krävande, jag kör på för hårt och kroppen strejkar. Men jag ska inte ge upp. Jag vill ha disktrasor som håller för evigt, som man kan ge bort i present – och framförallt vill jag ha den där hobbyn som ju passar så bra framför något teveprogram, en podcast, eller så kanske jag börjar med ljudböcker också 😀
Som egenföretagare blir det lätt en press då jag oftast känner att jag i varje ”ledig” stund borde göra något som kan resultera i inkomst. Det är otroligt uttröttande. Jag måste också få känna mig ledig! Men det ligger i min natur att jag sällan kan vara avslappnad om jag inte ändå får skapa, eller utmana mig, eller t.ex. vid läsning av en bok – förkovra mig i något intressant ämne, eller enbart vackert språk. Jag är onödigt målinriktad kan man väl säga. Men virkningen är ett bra första steg mot faktiska lediga stunder som ändå ger en konkret prestation, ett resultat. Dessutom är det ju bättre att virka än att virvla omkring på smarttelefonen t.ex. i väntrum och liknande. Och jag är stolt att jag kan vara stolt (jepp, I said it) över till och med mina otrooooligt sneda disktrasor! Tacka vet jag hantverk!
Lämna ett svar