Jag fick tydligen pippi på ugglor, hehe. Tornugglan, som jag inte tror vi har här hos oss, har alltid för mig varit den galnaste och mest skrämmande ugglan. Det är något med det där ansiktet. Men det är ju verkligen vackert, också. Ugglor överlag har en så stark närvaro, samtidigt som de på något sätt kan forcera olika plan av existensen. De verkar kunna färdas genom världar. Mellan mörker och ljus, det sedda och det osedda.
Den här lilla tavlan är kanske något av det vackraste jag någonsin målat. I all sin enkelhet. De lätta, varma färgerna. De djupa ögonen. Något har öppnats igen, ibland sker det helt plötsligt, att något öppnas i mitt målande. Inte så att jag överger den stil jag tidigare arbetat fram – men något nytt får ta plats, får förenas med allt jag bär med mig sedan tidigare.
Den här tornugglan mäter 33x41cm och kostar 100€. Hoppas någon vill adoptera den innan jag blir alldeles för kär i den 😀 Jag försöker ju faktiskt överleva här!
Nu har jag en grym migrän på grund av dagarna av målande. Nacken, axlarna och ögonen bråkar, och jag är alldeles vinglig, har svårt att fokusera blicken, gå rakt, slappna av i käken. Jag borde verkligen bara vila nu. Men jag har redan en ny tavla i huvudet, som kanske i alla fall måste skissas fram idag.
Lämna ett svar