I mitt senaste inlägg pratade jag om att en ny tid är här. Det står jag fortfarande bakom. Men det verkar som att min nya tid började med en kraschlandning och eventuell sjukledighet.
Efter att värsta chocken efter mammas död lagt sig har jag kunnat vara kreativ, finnas till för andra människor, och gjort många personliga framsteg, inte minst inom konsten. Men för några dagar sedan brakade jag ihop totalt.
De senaste månaderna har min PMDS och min fibro förvärrats brutalt. Jag har försökt ignorera det, och dölja det till och med från mina närmaste. Jag har känt ångest även efter framsteg och glada dagar – för varje steg framåt känns som ett steg bort från mamma. Jag har skjutit undan sorgen, inte behandlat klart, inte vågat ta tag i helt, och nu bubblar allting upp till ytan.
Min PMDS gör att jag förlorar en del av min verklighetsuppfattning då jag mår som sämst. Men då jag mått bättre har jag inte använt den styrkan till att verkligen våga ta tag i sorgen. Och det har gjort de dåliga dagarna allt mer ångestfyllda. Jag har inte velat visa mig deprimerad, jag har velat vara duktig, och samtidigt kanske visa mamma att jag är stark. Men jag är inte det, inte just nu. Jag är så liten igen, och måste försöka erkänna det för mig själv och behandla det.
Man får sörja. Man får sörja. Man får sörja.
Jag har alltid kunnat vara den som andra pratar med. Men nu har jag sett till att också jag får någon att prata med. Jag tackade nej till sorgebearbetning strax efter att mamma dog – men nu måste jag ta tag i det. Mina närmaste kan inte bära mig. Jag är ensam i detta, och måste söka hjälp utifrån. Jag försöker att inte se mig själv som sämre för det.
Jag skriver fortfarande, men sover och äter dåligt. Jag vet inte i vilken mån jag kommer att orka arbeta eller hur jag kommer försörja mig. Men så länge jag andas så skapar jag.
Isabell
Det är starkt att be om hjälp, du klarar det! 💕 Kärlek och styrkekramar till dig