Jag går igenom chatthistoriken med mamma, sakta, sakta. Jag blir så ledsen då jag hittar riktigt gamla meddelanden, från långt innan PMDS-diagnosen. Hur dåligt jag kunnat må, mammas långa, oroliga svar, och mina elaka, avvisande svar till henne. Jag tänker på många av mina relationer som påverkats så negativt av mina depressions-perioder, då det säkerligen var PMDS:en som spelade in. Jag vill ta tillbaka alla dessa elaka kommentarer, jag önskar vi vetat, och att jag bara genom vetskapen kunnat bete mig bättre.
Jag hittade också sommaren då utbrändheten tog mig, då allt liksom nådde sitt klimax, och efter det trillade diagnoserna in. Men jag hade förträngt hur dåligt jag mådde, jag minns faktiskt den sommaren väldigt dåligt. Svårt att läsa dessa meddelanden. Ont överallt, inte sova, hela ansiktet domnade, jag var uppe och kissa halva nätterna, illamående… Allt blev ju, iaf fysiskt, bättre med sköldkörtelmedicin och att jag bytte diet till LCHF och fick mina vitaminreserver upp till normala nivåer från att ha legat på noll. Och att jag verkligen vilade, tog sjukledigheten på allvar och avsade mig samhällets krav.
Men jag påminns genom mammas meddelanden igen om att vi hade samma kropp. Hon skrev hur hon haft precis samma saker – men att hon var glad att jag hade människor att prata med, och att jag inte ville prova en massa mediciner, att jag förstod att söka inuti själen. Hon hade gått igenom allt ensam, man pratade inte om sånt, och hon hade genomgått massor med undersökningar och antibiotikakurer utan framgång. Det mesta hade legat inom henne, rädslor. Hon fick gräva sig upp ur hålet ensam, men klarade det.
Nu känner jag mig igen ensam i hålet, utan hennes stöd. Nu då jag har alla mina fysiska krämpor önskar jag att jag kunde prata med henne. Hon som varit med om allt min kropp nu upplever kunde lugna mig så bra. Och mina psykiska krämpor, de önskar jag hon kunde trösta bort. Hon som var den enda som fullständigt, helhjärtat och utan fördömanden älskade mig trots alla mina fel och brister.
Sorgen är ett kors att bära alldeles ensam.
Lämna ett svar